Med hjälp av Selma Lagerlöf flydde Nelly Sachs tillsammans med sin mor från Tyskland till Sverige 1940 efter att situationen för judar blev omöjlig. Mor och dotter delade sedan en etta på Södermalm, en del av det lilla köket blev skrivarvrå. Under 1960-talet var Nelly Sachs tidvis intagen på Beckomberga mentalsjukhus och en hel del av hennes senare verk skapades där. Sachs levde en undanskymd tillvaro men 1966 tilldelades hon Nobelpriset tillsammans med den israeliske författaren
Josef Agnon. Ur samlingen ”Flykt och förvandling”: En främling bär alltid / sitt hemland i famnen / som ett föräldralöst barn / för vilket han kanhända / inte söker annat / än en grav.
Luis Sepúlveda
Chile
Luis Sepúlveda avled i april efter att ha smittats av coronavirus. Han blev 70 år. Chilenaren var en av många intellektuella och politiskt aktiva som fängslades efter diktatorn Pinochets militärkupp 1973. Sepúlveda flydde under sin husarrest men fångades in och dömdes till 28 år i fängelse. Efter påtryckningar från Amnesty tilläts Sepúlveda istället gå i exil. Under 1970-talet slogs han med sandinisterna i Nicaragua och tillbringade en period med shuarfolket i Amazonas, platsen där hans mest hyllade bok ”Den gamle mannen som läste kärleksromaner” (1989) utspelar sig . ”Nombre del torero” (1994) utforskar exilens politiska roll och påverkan på en människas psyke. Sepúlveda har också skrivit barnböcker som ”Berättelsen om katten Zorba som lärde en liten mås att flyga”. Hans chilenska medborgarskap togs ifrån honom under Pinochet och han återfick det först 2017.
Edwidge Danticat
Haiti
Edwidge Danticat föddes 1969, växte upp med släktingar på Haiti och återförenades med föräldrarna i New York som 12-åring. Då lärde hon sig engelska, språket som hon debuterade på som 25-åring. Danicats skrivande behandlar både politisk, geografisk, kulturell och existentiell exil. De tidiga böckerna utspelar sig främst på Haiti, plågat av diktaturer, korruption, våld och naturkatastrofer men hon har också tagit sig an den generation som är född utanför ön. Allt är inte svart eller vitt, som i ”The Dew Breaker” där Ka blir varse att hennes mjuka, vänliga far inte var ett offer under Papa Docs regim utan en av dem som torterade. I januari kom ”Att skörda ben” ut på svenska. Boken, som gavs ut i original 1998, kretsar kring Persiljemassakern, ett folkmord som få minns.
Ak Welsapar
Turkmenistan
I våras spreds en nyhet i Turkmenistan: författaren Ak Welsapar, som flytt landet 1993 och uttalat kritik mot landets styre, hade dött i covid-19. Det visade sig dock vara osanning, ett rykte som spridits med flit av en regim som betraktar författaren som folkets fiende. Welsapar har även hotats här, i sitt nya hemland Sverige. Det var hit han kom 1993, efter att ha tillbringat ett år i husarrest. I fjol rankade Reportrar utan gränser Turkmenistan som sämst i världen på pressfrihet. I Ak Welsapars ”Kobra” (2011) antar ormen från titeln en ”mänsklig gestalt och bosätter sig i människornas värld för att finna orsaken till deras katastrof”. Boken har jämförts med Bulgakovs ”Mästaren och Margarita”.
Kurt Tucholsky
Tyskland
Kurt Tucholsky var aktiv journalist, satiriker och kabaréförfattare under Weimarrepubliken och var en av Tysklands skarpaste kritiker mot militarisering och den växande nazismen. Han kom till Sverige och Göteborg 1929 och levde här fram tills han dog av en överdos sömntabletter 1935. Tucholsky fråntogs sitt tyska medborgarskap och hans ”Deutschland, Deutschland über alles” brändes på bål av nazisterna 1933. Han skrev under pseudonymerna Kaspar Hauser, Peter Panter, Theobald Tiger och Ignaz Wrobel. ”Gripsholms slott: en sommarsaga” (1931) är en av hans mest kända böcker. Sedan 1985 delar svenska PEN ut Tucholsky-priset till ”en förföljd, hotad eller landsflyktig författare eller journalist”. Förra året tilldelades Gui Minhai, som sitter fängslad i Kina, priset.
Helon Habila
Nigeria
Helon Habilas senaste roman ”Travelers” följer ett antal afrikanska emigranters liv i exil. Start-och slutpunkterna är utspridda över världen: England, Somalia, Tyskland, Malawi och Libyen. Nya länder, nya roller, nya yrkesliv. Förluster av identitet, av ägodelar, av älskade till sjöss. Helon Habila väver också in litterära referenser samtidigt som han ställer frågor om relationen mellan Europa och Afrika. Två av Habilas tidigare romaner finns på svenska: ”I väntan på en ängel” (2006) och ”Mäta tid” (2010).
Tre frågor till Inga-Lina Lindqvist, författare och litteraturkritiker på Aftonbladet.
Coronaviruset inskränker människors möjligheter att röra sig över gränser – en helt ny situation för många svenskar. Hur tror du att den här tiden påverkar oss? Tror du att de med erfarenheter av exil, som du själv, upplever situationen annorlunda?
– Jag är uppvuxen i Sovjetunionen. För oss var utlandsresor som science fiction eller fantasy – overkliga, omöjliga ämnen för dagdrömmar. Jag har en spaning om att Sovjet föll på grund av att vi inte kunde åka på utlandssemester. Befinna sig i samma situation idag, där jag inte får komma in i Danmark som svensk, det väcker en traumatiserad tiger i mig.
Hur och varför började du skriva på svenska? Hur upplever du skillnaden mellan språken då du skriver?
– Jag började skriva på svenska av nödvändighet. Jag bor i Sverige och vill att mina böcker ska komma ut här. Men min poesi är skriven på ryska och jag fick översätta den själv, från bunden till obunden vers. Nu skriver jag enbart på svenska och oftast prosa. Men jag har skrivit bunden vers för barn och psalmtexter på svenska, det var en oväntad frihet.
Vad betydde ordet exil för dig när du kom till Sverige och vad betyder det i dag?
– För mig är problemet med ordet ”exil” att jag hört det framviskas otaliga gånger i litteraturvetenskapliga verk, alltid i fetischistisk extas och med överdriven respekt. Vanliga dödliga migrerar för att rädda livhanken eller för att få bre smör på brödet, men en författare, hon brottas med ”exilens villkor” och ”bor i språket”. På så sätt blir James Joyce, som trivs i Trieste bättre än i Dublin, samma som Nelly Sachs som med fara för sitt liv lämnar Hitlertyskland.
