När ungdomar i litteraturens och filmens värld vänder sig till brottslighet må den sociala kontexten skifta, men vuxenvärldens svek är konstant.
I Charles Dickens Oliver Twist hamnar den föräldralösa titelfiguren i ett tjuvnätverk för barn under ledning av skurken Fagin; i Huckelberry Finn av Mark Twain flyr Huck hemifrån efter att ha blivit misshandlad av sin alkoholiserade fader Pap.
Spola fram till 1970-talets fascination för unga bråkmakare och det är tvärtom en förmögen föräldragenerations materialism och konservatism som får ungdomen på drift. I filmer som Ung rebell var busarna plötsligt försakade medelklassbarn.
Lärdomen: 1800-talsmisär eller industrikapitalistiskt överflöd spelar ingen roll – så länge föräldrarna sköter sin uppgift så slipper vi trotsiga ungdomar.
Frankrike är inget undantag, med filmklassiker som Francois Truffauts De 400 slagen. Där har Antoine Doinel precis blivit tonåring, men flyr då föräldrarna inte visar någon förståelse för honom.
Francois Truffaut introducerar dock ytterligare en skurk: myndigheterna. Detta trots att franska institutioner var sällsynt humana gentemot unga förbrytare, i varje fall sedan den 2 februari 1945 då systemet med barndomstolar inrättades. I stället för fängelse skulle dessa ordinera utbildning och vård.
I Frankrike fanns dock, parallellt med den paternalistiska synen på staten, en ådra av anarkistisk skepsis. Enligt sociologen Michel Foucault är statliga institutioner bara verktyg för att disciplinera medborgarna, och ju mer humana de utgav sig för att vara, desto mer effektiva kontrollmaskiner är de. Från George Orwell till Stieg Larsson och Anna Odell, eller senast Lisa Aschan i Det vita folket, verkar en generell tanke vara att myndigheter bara är ute efter att jävlas.
Mitt i all cynism är det uppfriskande med filmer som tror att offentliganställda, som utbildat sig flera år för att hjälpa andra, faktiskt vill väl.
I franska Malony (La tête haute) kämpar domaren Florence Blaque (Catherine Deneuve) i en ungdomsdomstol för att få en hetlevrad buse (Rod Paradot) på rätt köl. Första gången hon möter Malony är han bara sex år gammal, men hans liv är redan fullt av brustna relationer. Pappan är död sedan ett par år, och mamman klagar på att pojkvännen just lämnat henne ”som en säck potatis”, för att några sekunder senare kalla sonen för ett monster och lämna honom som en kasse jordpäror på Blaques kontor.
Han sätts hos en brajrökande fostermamma och inleder sin långa kamp mot klockan; när han fyller arton ger staten nämligen upp om att förändra honom, och skickar honom i stället i fängelse. Han tilldelas också kontaktpersonen Yann (Benoît Magimel), som själv antyds ha undflytt ett stökigt förflutet, och åker som en pingisboll mellan diverse ungdomsanstalter och den moderliga domaren.
Malony känner dock inget eget ansvar. Han får en praktikplats på en restaurang, men vill hellre bli tatuerare – trots att han knappt vet hur man håller i en penna. Så fort ett samtal inte går hans väg exploderar han i våld, för att sedan ges en ny chans av Blaque.
Malony pressar rättssystemets – och till slut även publikens – tålamod till gränsen. Som alla ungdomliga filmbusar är han vacker, då vi generellt har mer förståelse för fagra förbrytare. (Modehusen stod exempelvis i kö för att få ett kontrakt med hunkskurken Jeremy Meeks.)
Amatörskådespelande snickeristudenten Rod Paradot gör ett fantastiskt jobb som instinktsstyrde Malony. Men manuset går i cirklar, ända tills allt plötsligt blir hoppfullt utan någon egentlig grund. Med tanke på öppningsscenen så vore en mörkare sista tredjedel mer logisk, som antyder något cykliskt i svåra familjeförhållanden. Och även om musiken av Arvo Pärt och Johann Sebastian Bach är vacker, så känns den både nött och påträngande.
Men det är samtidigt uppfriskande med en film som vågar tro på bättring, och som värdesätter att offentliga institutioner vänder andra kinden till. Frankrike har nämligen – särskilt under konservativa regeringar – börjat göra avsteg från principen om att undervisa snarare än fängsla unga förbrytare, och fängelserna har nu fyllts av tusentals ungdomar. Samtidigt är balansen mellan krav och förtroende rimlig. ”Vi rullar ut rälsen”, säger Blaque. ”Men de måste köra tåget själva.”
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
