Nämligen om det här kommer att bli Europas ”von Papen-ögonblick”, då Europas konservativa och liberala partier frivilligt ger högerextremister makt över EU-politiken. 

Frågan är minst sagt laddad.

Inte på över 80 år har Europa sett lika stora framgångar för högerextrema partier som vill inskränka medborgarnas liv, peka ut statsfiender, hylla nationell kultur, deportera migranter och utrota islam. 

Vart man än vänder sig rusar de fram i opinionen. 

I sex länder (Italien, Kroatien, Ungern, Slovakien, Tjeckien, Finland) sitter redan extremhögern i regeringen. I ett land (Sverige) är de regeringens stödparti. I fyra länder (Frankrike, Österrike, Belgien, Nederländerna) leder de opinionen och i fyra (Tyskland, Polen, Lettland, Litauen) ligger de tvåa.

Det är en massiv uppslutning bland europeiska väljare för de nationalistiska idealen.

Mest framgångsrik är den internationelle nationalistiska ledargestalten Viktor Orbán och hans Fidesz som i de senaste mätningarna får hela 48 procent. Samtidigt utmanas den antisemitiske Orbán från höger av det uttalat fascistiska Mi Hazánk Mozgalom (”Vårt hemland”) som lyckats skrapa ihop fem procent i opinionsmätningarna. Tydligen är en förkrossande majoritet av ungrarna väldigt förtjusta i tanken på den ungerska nationen. 

I Lettland är till och med hakkorset användabart igen. I alla fall en symbol som ligger så nära ett hakkors man kan komma utan att riktigt vara det. Partiet ”Nationell allians” har en logotyp som föreställer en runliknande hake. Den är säkert förankrad i något folkloristiskt, men ingen kan missa symboliken. Och på partiprogrammet står föga förvånande klassiskt fascistiska idéer: skyddandet av den lettiska kulturen och stoppa ”demografiska förändringar”. Dessutom vill partiet införa en nationell minnesdag för den nazistiska SS-divisionen ”Lettiska legionen”.

Partiet leder opinionen inför EU-valet. Men väljarkåren är splittrad. De har bara 14 procent av rösterna.

Sammantaget är den europeiska extremhögervågen så kraftfull att den italienska högerextremisten Giorgia Meloni utnämnts till Europas ”kungamakare”. Det är nämligen hon som har makten att antingen förena Europas högerextremister i en ”supergrupp” eller att själv fördjupa samarbetet med EU:s konservativa partier.

Och just nu groomas hon hårt av alla konservativa och liberaler som vill ha henne på sin sida. 

Från att ha hyllat Benito Mussolini och beskrivits som ”EU:s största fiende” kallas hon idag en ”konstruktiv europe” och har bit för bit släppts in i den politiska värmen. Som varmast blev det när hon fick följa med kommissionären Ursula von der Leyen för att skriva under miljardavtalet med Tunisien som ska hindra afrikanska migranter från att segla över Medelhavet.

Meloni må vara en skicklig politisk spelare, men skälet till att hon lyckats med den resan är i grunden enklare än så. Det finns nämligen en faktor i valet som i slutändan överskuggar extremhögerns framgångar – det genomförs i skuggan av ett krig. 

Den ryska invasionen av Ukraina i februari 2022 har för alltid förändrat europeisk politik. Och Meloni har länge varit tydlig med sitt stöd för Ukraina. Att hon samtidigt censurerar statlig public service-tv, hatar migranter, motverkar samkönade äktenskap och hbtq-rättigheter spelar inte längre någon roll. 

Hon är numera ”pro-europeisk” som Ursula von der Leyen uttrycker det.

I DN lovar von der Leyen att däremot aldrig samarbeta med ryssvänliga fascister och utesluter de mer ryssvänliga högerextremisterna Le Pen, Geert Wilders och österriskiska FPÖ från alla tänkbara samarbeten.

Beskeden till svenska väljare från svensk höger i samma fråga har länge varit mycket mer otydliga.

I en intervju med Aftonbladet öppnade Ebba Busch för att samarbeta med franska Nationell samling (ryssvänliga Marine Le Pens parti) för att sedan på X, bestämt hävda att hennes parti aldrig kommer att samverka med politiker som inte stödjer Ukraina, vilket torde göra Le Pen omöjlig. 

Expressens ledarsida, Tidöliberalismens främsta språkrör, säger det rakt ut i en osignerad text på nationaldagen: ”Håll för näsan Ursula – och gör vad du måste”

Ulf Kristersson har å sin sida varit mer än vanligt förvirrad i sin syn på nationalismen och har i Agenda öppnat dörren för alla möjliga högerextremister.

– Man kan inte ta bort hela länder från samarbetsmöjligheter, var hans argument.

Men de senaste dagarna råder det inte längre några större tvivel om vart svensk höger är på väg.

Expressens ledarsida, Tidöliberalismens främsta språkrör, säger det rakt ut i en osignerad text på nationaldagen: ”Håll för näsan Ursula – och gör vad du måste”. 

Den liberala mitten måste våga ”smutsa ner sig”, förklarar de. 

”Finns det något skäl till att ens ta i Meloni med tång? Ja, det kan det göra”, skriver man och slår fast att vi måste välja mellan Mussolini-vurmare och Putin och då blir det Mussolini.  

Dagens Nyheters ledarsida, språkrör för alla liberaler med en bokklubb, varnar samma dag för Orbáns intima relationer med Ryssland, men inte för EU:s allt mer intima relationer med Meloni och hennes parti Italiens bröder (Fratelli d’Italia).

Frågan är vilka andra fascistiska partier inom EU som i slutändan kommer att omfamnas av svenska liberaler?

Jag tror det behövs ett nytt redskap för att förklara den europeiska politiken just nu.

Låt mig därför introducera: FASC-NAT-skalan. 

Den är i grund och botten väldigt simpel. 

På FASC-axeln (alltså Y-axeln) mäter man helt enkelt hur fascistiskt ett parti är. Ju mer rasism, migranthat och islamofobi man kan hitta i partiets politik och ju mindre yttrandefrihet, personlig frihet, feminism och hbtq-rättigheter det agiterar för – desto högre poäng får partiet. 

På den så kallade NAT-axeln (X-axeln) mäter man helt enkelt i vilken grad partiet är NATO-vänligt eller mer benäget att sympatisera med Ryssland eller urskulda den ryska invasionen av Ukraina.

Just den faktorn är inte helt lätt att mäta, eftersom man dels får ta hänsyn till den faktiskt förda politiken, dels diverse dubiösa uttalanden, samt om partierna eller enskilda politiker avslöjats med att finansieras av, eller i hemlighet vara ett verktyg för den ryska propagandaapparaten. 

Och det är mycket sånt nu.

Dagens ETC har avslöjat hur det ryssfinansierade politiska nätverket ”Agenda Europe” fungerar och så sent som i mars avslöjades den så kallade ”Voice of Europe-skandalen” av ett flertal europeiska medier. Via en sajt i Tjeckien ska Kreml ha finansierat högerextrema och ryssvänliga politiker från bland annat Slovakien, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Tyskland och Spanien. 

Ryssvänlighet är förvisso ett mått som man kan använda med viss försiktighet, eftersom påståendet att någon springer Rysslands ärenden på senare år blivit alla europeiska politikers favoritanklagelse. Dessutom är det anklagelser som lätt kan dölja en sanning som kan vara svår att ta in denna valhelg – att jättemånga europeer av helt fri vilja vill rösta på extremhögern, oavsett rysk påverkan eller inte.

Men påverkan existerar de facto och ryska pengar pumpas in i extremhögerpartierna.

Bokklubbsliberalerna på DN har ännu inte ringat in sin fascistiska comfort zone men den kommer med största säkerhet att hamna på samma ställe.

Expressen-zonen och von der Leyen-zonen på FASC-NAT-skalan ligger alltså i det övre högra hörnet. Och jag skulle tro att det är den zonen Ulf Kristersson hamnar i till slut även om han för tillfället rör sig lite planlöst i mitten. 

Bokklubbsliberalerna på DN har ännu inte ringat in sin fascistiska comfort zone men den kommer med största säkerhet att hamna på samma ställe.

Den Sverigedemokratiska zonen sträcker sig något längre åt vänster, men å andra sidan bara i det övre skiktet. 

Och det räcker med en snabb titt på FASC-NAT-skalan för att se att det inte kommer att dröja länge innan såväl Ebba, Ursula och Ulf viftar med varsitt lettiskt hakkors. Att Nationell allians hyllar SS-veteraner kanske ”smutsar ner” de liberala fingrarna en smula, men det kommer ändå att kännas bra i slutändan.  

Låt oss kalla det Expressenparadoxen

Den vanligaste teorin om syftet bakom den ryska påverkanskampanjerna har länge varit att en växande nationalism ska försvaga och destabilisera EU-samarbetet. En analys som är så rimlig att den helt enkelt måste stämma.

I sånt fall är de ryska stödpengarna oerhört välinvesterade.

För den stora ironin är att den påverkansoperationen som ska stödja europeisk högerextremism nu bekämpas med att vi normaliserar och stärker europeisk högerextremism.

Låt oss kalla det Expressenparadoxen.

Europa försöker bekämpa eld med eld och oavsett hur det går i valet kommer vår kontinent att brinna för lång tid framöver. 

Vårt von Papen-ögonblick har redan inträffat innan valet ens är avklarat. 

Putin fick som han ville.