Så långt är Mimmi Jensen Gellerheds debutroman ”Vaken” en igenkännbar del av svensk samtidsprosa. De är som ibland kallats landsbygd noir. Som Mirja Unge och Tomas Bannerhed skriver. Eller för all del Karin Smirnoffs trilogi om Jana Kippo. Om hårdheten som finns ute i byarna. Den karga sortens landsbygd, den som är fylld av övergrepp och hemligheter, tystnader som biter ihop kring vidriga saker som människor gör mot varandra.

Mimmi Jensen Gellerhed har ett liknande anslag, en berättarröst som talar rakt från jagets snäva perspektiv, hennes blick på världen – som ramlar på genom händelserna i ett ostoppbart pågående, som radade livet bara upp sig som en räcka ofrånkomliga saker att hantera.

Det ”hem” som Tess återvänt till är bara en tomt med några få rester från ett nedbränt hus. Grannen Pelle sitter i linne och försöker ömsom röka ömsom supa ihjäl sig samtidigt som han bereder plats åt en smula omsorg åt grannflickan som alltid tytt sig till honom. Som nu är vuxen och har återvänt, fast hon inte borde ha gjort det.

För hon är inte välkommen. Och det svala mottagande som möter Tess i hembyn vecklar steg för steg ut sig till något betydligt mer allvarligt än hembygden skeptiska inställning till den som lämnar.

Det var inte de, det var hon. Ondskan som lurar under ytan finns kanske inte i byn utan i henne, Tess. Planterad och kultiverad där av en morsa som egentligen aldrig borde haft något barn. Och ännu mer gödslat av att den som var hennes största trygghet inte alls var det. Tvärtom.

Det är här, när läsarens lojalitet ofrånkomligen måste skifta från Tess till de ”idioter” som omger henne, som ”Vaken” vrider sig ur sin kostym av utsatt unge på landsbygden till något mer säreget. Den ökar också efter hand i stilistisk intensitet, berättandet sväller och växer, från kargt till yvigt, i takt med att intrigen tätnar.

”Vaken” utvecklar sig till en riktigt jävla otäck liten bok där just berättarperspektiv, att läsaren så ofrånkomligt tvingas att se världen ut Tess ögon, skapar en känsla av klaustrofobi, av att vara inspärrad i en galnings värld. Inte minst som det åtminstone inledningsvis är omöjligt att inte ta hennes parti, ömma för den där kantiga, olyckliga, skeva flickan som växer upp i en ogästvänlig omgivning, bland folk som inte vill ha henne. Så sitter man där vid hennes sida när hon börjar härja och förstöra människors liv och känner sig som en medskyldig.

”Vaken” är skriven med en karg konsekvens, den maler genom vidrigheter med Tess raka, kalla, blick på allt. Det är som det är – folk är fega och falska små as som får vad de förtjänat, vad ska hon göra ut saken? Men även för Tess spinner saker ibland ur kontroll, känslor tar över, beslut fattas på oklara grunder, hon låter sig bli sentimental och det ballar ur. Inte som i att kärleken räddar den förvridna spillran till människa in i något helt och vackert, tvärtom, när den i grunden deformerade drabbas av en gnista hopp blir hon, i alla fall här, bara ännu sjukare.

Det finns lite dramaturgiska brister i ”Vaken”, tomrum som inte fylls, lite alltför tillkrånglade sidoberättelser, det finns också en nästan pervers fascination för detaljerna i det sjuka hos människan. Men just det som är lite för mycket är också vad som skänker romanen en egen röst, ett obehagligt egensinne. En fascinerande debut som stannar kvar innanför huden lite längre än vad man hade kunnat önska.