Det är tidigt 00-tal och den separerade Calum (Paul Mescal) tar med sig sin dotter Sophie (Frankie Corio) till ett soligt Turkiet. Med sig har de en videokamera för att dokumentera vistelsen och dessa alldagliga ögonblick utgör stommen för “Aftersun”.
Vid en första anblick är deras tillvaro som så många andra typiska medelklassfamiljer på semester, de äter glass vid poolen och tiden tycks stå still. Men det blir snart tydligt att Calum kämpar med problem bortom Sophies förståelse, samtidigt som han försöker ge henne den idylliska barndom som han själv aldrig fick. Det i takt med att Sophie söker efter sin egen självständighet. Resan blir lika mycket en verklighetsflykt som en förstärkning av det som påfrestar.
Genom återblickar 20 år senare söker Sophie svar och hennes minnen av barndomen får möta vuxenvärldens verklighet. Sophie som nu hunnit fylla 31 år och därmed är lika gammal som Calum var på resan, tittar tillbaka på filmerna från videokameran. Genom materialet försöker hon förena den pappa hon minns med vad som faktiskt försiggick i hans värld. Det är ett gripande porträtt av en far- och dotterrelation, som sällan får stå i fokus i film. Men också av att leva med psykisk ohälsa som förälder i den ensamt snäva mansrollen.
“Aftersun” är inte bara Charlotte Wells långfilmsdebut, det är även Corios. Trots det har filmen skrapat ihop 59 priser, och Mescal är också Oscarsnominerad för sin prestation. Trions självklara insatser gör att filmen får en närmast dokumentär kvalité, det är lätt att glömma bort att det inte är riktiga hemmavideor som spelas upp. Än hårdare träffar det när man vet att filmen till stor del är självbiografisk och bygger på regissörens egen relation med sin pappa. Att lyckas fånga något privat så närgånget och intimt är verkligen en bedrift.
I det subtila berättandet är dramaturgin inte alls i fokus, utan melankolin får långsamt veckla ut sig, vilket kräver en del av tittaren. Ibland lite för mycket. Ingenting i Wells porträtt är uppenbart, utan det bygger på antydanden och luckor som behöver fyllas i. Det smalnar helt klart av filmens målgrupp.
Trots att den är väl värd ansträngningen, är det filmens största problem. Wells har velat lämna öppet för tolkning och slutet blir ogreppbart. Det skapar en viss distans som tar en ur berättelsens kärna. Ibland blir det till och med långtråkigt.
Men så är det också den typen av film där de flesta insikterna landar först efter att den är slut, i det här fallet är resan inte målet. Att intrycken stannar kvar med en långt efteråt resulterar i ett av förra årets starkaste porträtt av en föräldrarelation.
