När Dagens ETC träffar Clio Barnard sitter hon och äter frukost. Hon skämtar och är väldigt trevlig, det är lätt att glömma bort att vi ska diskutera en ganska mörk film om marginaliserade barn. Barnard kommer själv från Yorkshire, där Buttershaw, en så kallad council estate, ett område bestående av hus som betalas av socialtjänsten, ligger. Hennes uppväxt skiljde sig dock mycket från den som skildras i nya filmen The selfish giant, som utspelas i Buttershaw där även dramatikern Andrea Dunbar levde.

– Själv växte jag upp på landet i en medelklassfamilj. Men jag kände igen några av mina gamla skolkamrater i Andrea Dunbars pjäser – vi tillhörde samma generation.

Dunbar, en erkänd dramatiker som dog 1990, vid 29 års ålder, är anledningen till att Barnard först kom till Butter­shaw. Genom filmandet av The Arbor, en dokumentär om Andrea Dunbars korta liv, lärde sig Barnard mycket om Buttershaw och dess invånare.

Uteslutna barn

Och det var just när hon filmade The Arbor, där skådespelare mimar till intervjuer med personerna de spelar, som Clio Barnard träffade Matty. Då var han bara 14 år gammal och Barnard berättar att han ofta kom till inspelningsplatsen ridande på hästen han haft sedan han var elva. Hästen bodde i ett hastigt uppfört skjul bakom huset där Matty med familj bor, i Buttershaw. Han hade blivit relegerad från skolan, där Barnard förklarar att han hade varit något av en outsider bland andra outsiders.

Barnard fick också höra att Matty, sedan relegeringen, hade börjat samla och stjäla metallbitar för att sälja dem vidare till en skrothandlare. Och att han inte var det enda barnet i området som tjänade pengar till sin familj på det viset.

– Det påminde mig om Oscar Wildes saga The selfish giant, som handlar om vad som förloras när man utesluter barn. Det jag såg var många barn som hade knuffats ut till marginalerna och blivit uteslutna, både från skolan och från samhället. De hade väldigt få möjligheter, trots värdet av det de hade att erbjuda.

Men hon var inte intresserad av att göra en direkt filmversion av sagan.

– Barn från en viktoriansk saga kan vi idolisera, det känns gulligt. Men tonårspojkar från dagens arbetarklass är vi rädda för, de ses som brottslingar. Deras omständigheter är inte lätta att växa upp i och det blev jag arg över. Därför bestämde jag att jag ville göra en film om deras liv.

Och det var så Mattys livserfarenheter började samlas och bli rollfiguren Arbor.

Matty var väldigt delaktig i utformningen av manuset till The selfish giant. Han berättade historier som andra barn agerade ut i workshops, men för att det skulle fungera kunde de varken hålla till i skolan (dit vägrade Matty gå) eller ungdomsgården (där han sprang på någon han ogillade och gick efter fem minuter). Till sist bestämde de sig för att hålla workshops i Mattys vardagsrum.

– Jag inspirerades mycket av våra workshops. Matty stormtrivdes också, han har redan en idé för en uppföljare, säger Clio Barnard.

Konsekvenser av dagens ideologi

Genom sina filmer har Barnard tillbringat sex år med människorna som bor i Butterworth, och hon vet nu mycket om hur området har sett ut sedan Andrea Dunbars tid. De som bor här har aldrig haft det lätt, berättar hon.

– Speciellt på 90-talet var det riktigt illa på Buttershaw eftersom att det kom in väldigt mycket billigt heroin. Sedan dess har polisen satsat stort och nu finns det bra hjälp för missbrukare.

Rent fysiskt har mycket förbättrats, tycker Barnard, och det är tydligt att mycket kraft har lagts ned. Men större förändringar behövs, förändringar som inte kan genomföras av ­enstaka organisationer.

– Jag tror att det behövs en enorm ideologisk förändring och det är väldigt komplicerat och svårt att få något sådant att hända – jag vet inte alls hur man skulle bära sig åt.

Barnard förklarar att det hon vill visa i The selfish giant är konsekvenserna av dagens ideologi, där skillnaden mellan rika och fattiga blir allt större.

– Filmen visar människor som gör allt de kan med begränsade resurser och de här människornas resurser kommer att fortsätta vara begränsade. Vi måste förstå att det är så här så att vi kan tänka på vad det innebär och hur vi kan handskas med det.

”En film om kärlek”

Trots det målet var Clio Barnard inte ute efter att göra en öppet politisk film. På ett plan tycker hon att man, när man väl gör en film, måste glömma bort tankar på ett bredare budskap.

– När man tittar på filmen är det viktigaste att man känner en känslomässig koppling till huvudpersonerna, till barnen och deras liv.

Hon berättar att hon, ett tag, funderade på att använda dokumentära bilder av barn som plockade skräpmetall, men att det inte fungerade för att det bröt av mot resten av filmen för mycket.

– Jag var orolig att publiken skulle tro att det här var någon sorts nostalgisk fantasi, så jag ville grunda det i verkligheten och säga ”det här är någonting som både barn och vuxna gör”. Men jag fick släppa det.

Istället för politik handlar filmen alltså om vänskapen mellan två unga pojkar som är utstötta, till och med av en grupp människor som inte kan beskrivas som annat än marginaliserade. Och trots ett stort allvar så innehåller The selfish giant mycket mer än mörker.

– I grund och botten så är det en film om kärlek i första hand och förlust i andra. Pojkarnas vänskap är väldigt dynamisk och full av energi, det är den som gör att filmen känns levande.