Nu för tiden har vi lussevaka. Biografer och ungdomsgårdar är öppna hela natten, men så har det inte alltid varit. För bara några hundra år sedan var det ingen som skulle ha drömt om att ge sig ut natten till den 13 december. Det var en natt då de övernaturliga makterna var som starkast, en natt när djuren kunde tala.
Att Lucia är lite smått magisk där hon kommer med sitt ljus ur mörkret är väl något de flesta har känt, vare sig det är småttingar med batteridrivna ljus på förskolan eller stora luciatåg på gator och torg. Men till skillnad från det mys som förknippas med Lucia i dag så var lussenatten tvärtom något mörkt och obehagligt för bara ett par hundra år sedan. Då trodde man att det var årets mörkaste natt och att de övernaturliga krafterna var som allra starkast under just lucianatten.
Ingen lång tradition
Traditionen att fira Lucia så som vi känner den är inte så gammal. Första gången som Lucia med ljuskrona och frukostbricka låter tala om sig är på 1700-talet. Sedan dess har firandet utvecklats, via veckotidningarnas skönhetstävlingar till dagens näst intill obligatoriska förskoletåg. Att Lucia utvecklas i takt med tiden är också de senaste årens debatter om pojkar som lucior och pepparkaksgubbarnas vara eller icke-vara exempel på. För nog väcker Lucia fortfarande känslor, även om vi slipper närma oss helgen med rädsla för det övernaturliga.
Enkät: Vad känner några av länets kulturprofiler när de tänker på Lucia?
Maria Simonsson, skådespelare på Örebro Länsteater
– Ja, jag har väldigt dubbla känslor kring Lucia. Jag gick i musikklass från fyran till gymnasiet och där började vi repetera luciatågen redan i september. Å ena sidan tycker jag att det är en fantastiskt vacker högtid, men sedan har jag, lite motvilligt, märkt att jag har en väldigt snobbig inställning till Lucia. Det måste vara bra! Jag blir väldigt petig med att det ska vara ordentligt, det ska sjungas rent, det ska vara levande ljus, tomtar och glitter göre sig icke besvär och så vidare. Jag är en luciasnobb helt enkelt. Som tur är kan jag slappna av och njuta på barnens luciatåg.
Har du något luciaminne?
– En grej som jag kommer ihåg från när jag var yngre var hur jag som tonårskurvig 15-åring råkade packa ner min tioåriga lillasysters lucialinne i stället för mitt eget och hur jag sedan stod där i ett korvigt ålskinn med rött band och vita knästrumpor. Otroligt pinsamt.
Mark Andersson, konstnär, Örebro
– Nja, jag kan inte säga att jag har någon stark egen relation till Lucia, men jag tycker väldigt mycket om att titta på mina barns luciatåg.
Har du något särskilt minne från Lucia?
– Ett luciaminne från min barndom var när min mamma, som också är konstnär, sydde en stjärngossedräkt till mig. Den var jättestor och stoppad med skumgummi, ansiktet syntes genom ett litet hål och när man sträckte ut armar och ben blev man som en jättestor femuddig stjärna. Sedan när jag kom till skolan hade de andra killarna vanliga särkar och strutar med stjärnor på huvudet och pinnar som de fäktades med… Trots det är nog Staffan var en stalledräng min bästa luciasång.
Magnus Wetterholm, skådespelare och konstnärlig ledare på Stadra
– Allt som har med ljus att göra i denna så otroligt mörka tid lyfter mitt sinne. Lucia förknippar jag med ljus och det tröstar mitt sinne. Så, ljus, skirhet, sångröster och magi. Det är Lucia för mig.
Har du något särskilt luciaminne?
– Jag tänker på julföreställningarna som jag hade på Etablissemang 1 i Nora, när jag drev det som kulturhus. De gick gå under mottot: Tindra ungjävel det är snart jul – fast för vuxna. Allt fick vara möjligt. Ett år föreställde vi jul- och decemberfigurer. Ted Ström var pepparkaksgubben. En succé.
