I boken ”Livet” växlar perspektiven. Åsa Moberg ger sin bild av 50 års samhällsengagemang, alltifrån ungdomsuppror, feminism och hennes tidiga kamp mot kärnkraft till dagens frågor som rör psykiatri, vård och omsorg. Inte minst är hon känd som en mycket ung debattör som hade modet att stå upp för sina åsikter i en tid när mansväldet var kompakt.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Att bli tagen på brösten av en manlig kollega i en hiss var något kvinnor fick finna sig i, det var inget att göra något ståhej av.
Ett tidsdokument
Men 68-kampen gjorde skillnad, förändrade något i grunden, menar Åsa Moberg.
– Kvinnorna fick ett bestående ökat inflytande. Daghem var utopiskt då, i dag är de självklara.
Boken blir ett historiskt tidsdokument där arbetarrörelsen, pressen och samhällsdebatten beskrivs. Några av Åsa Mobergs kärnfrågor var skogsfrågor, kärnkraft och narkotikapolitik – där hon kämpade för en humanare narkotikalagstiftning, och förlorade.
– Jag har själv aldrig använt narkotika, men jag har alltid varit emot den hårda lagstiftningen. Tusentals narkomaner har dött på grund av den. Nu, äntligen, börjar opinionen svänga.
Åsa Moberg har skrivit drygt 20 böcker. Det stora genombrottet fick hon 1996 med ”Simone och jag – Tankar om Simone de Beauvoir”.
– Hon var barnlös, precis som jag. Hon ville inte ha barn och betonade att det som kvinna går att vara lycklig utan barn. Det var jätteviktigt att någon sa det, men hon fick mycket stryk för det.
Mammahat och familjeförakt
Själv hade Åsa Moberg ett uselt förhållande till sin mamma, något hon ångrar i dag.
– På 70-talet rådde ett mammahat. En del psykiatriska sjukdomar ansågs vara mammornas fel. Så är det inte alls numera. Inte heller råder något familjeförakt, som det gjorde då. Tvärtom så är familjen nu upphöjd till norm, det är fint att vara familj och att ha barn.
I sin egen bok fördjupar sig inte Åsa Moberg i sin ofrivilliga barnlöshet, hon mera konstaterar den. Åsa Moberg träffade sin första man redan som tonåring, han var 17 år äldre än hon. De levde tillsammans fram till hans död 1988. Flera år senare träffade hon sin andra man. Hans bipolära sjukdom fick henne att engagera sig i psykiatrin.
– Jag har mycket kontakt med människor som är drabbade av psykiatrins dåliga sidor. Det enda de erbjuds är mediciner, så har det varit i årtionden. Det är förfärligt, jag kommer fortsätta kämpa för psykiatrin så länge jag orkar.
Allmänhetens representant
Hon berättar med stolthet att hon sitter med som allmänhetens representant i Svensk sjuksköterskeförenings etiska råd.
– Sjuksköterskorna har vardagsperspektivet på vården, då blir det etiska perspektivet särskilt intressant. Nästa gång ska vi diskutera eutanasi – dödshjälp.
I dag lever Åsa Moberg med en ny man. Ett nytt kapitel har börjat i hennes liv. Ett liv hon hoppas ska bli långt så hon hinner skriva del två av sina memoarer.
Som 70-åring – vad vill du förmedla för livsvärden utifrån dina egna erfarenheter?
Någon sådan ambition har hon inte haft med den här boken, poängterar Åsa Moberg. Men hon tänker ändå efter, en mycket kort stund.
Att bygga upp ett vardagsliv omkring sig, blir svaret. Att värna familj och släktrelationer. Att ta hand om sina vänner.
– Det gäller att inte glömma bort det lilla livet. Annars blir livet torftigt med åren.
