Och tiden just efter, det nya livet som finns men knappt är mänskligt än, och inte den födande riktigt heller. Mer en sorts maskin gjord av kött, läckande och mer eller mindre kvaddad, ändå förväntas tindrande babylycka och kompetent moderskap.
Byltet, kallar Elinor Torps romanfigur Ika barnet som hon föder, ensam utan en närvarande partner, i Torps debutroman ”Moderkakan” som nu kommer ut på Leopard förlag.
”Byltet. Hon fäster inte. Hon släpper hela tiden taget som om hon befarade att min mjölk var gift. Jag försöker med det vänstra bröstet, men byltet bara skriker och fäktas med sina små rosa armar. ”
Romanen inleds i ett födelsekaos där förlossningens olika ofattbara faser varvas med hallucinatoriska minnen från platsen där ”byltet” blev till. Stranden, havet, långt bort i främmande land, en surfartillvaro och en surfarman och ett barn som växte utan någons aktiva val.
Rå och klar blick
Elinor Torps ”Moderkakan” är en av många svenska böcker som under det senaste året skildrar modersblivandet med en rå och rak blick.
För Ika blir barnets inträde i världen en chockartad upplevelse, en krasch rakt in i en ny kropp, ett nytt liv, en ny identitet. Hon blir kvar på BB långt längre än den nuvarande standardtiden för förstföderskor. Hon ser mammor komma och gå, pappor fippla med telefoner och hämta kaffe och mackor, förmår inte kliva in i den mjölkstinna gemenskapen och verkligen inte leva upp till de förväntningar som lyser ur somliga barnmorskors ögon:
”Byltet ger upp och somnar om. Brösten bultar och värker.
Barnmorskan suckar. Hon är av den äldre bastanta sorten, inte alls mild och mjuk som den förra. I ögonen finns ett tydligt budskap.
Bli din natur!”
Men Ika hittar också hos en av de mindre bastanta sorternas barnmorskor, Lise, en allierad i kampen för knuffa till sig en lite vidare roll som kvinna, som mamma, som föderska och förälder. Steg för steg stabiliseras både prosan och relationen till ”byltet”, till sist kan hon till och med få ett namn.
Ut ur skamvrån
I våras gav Pooneh Rohi i sin andra roman ”Hölje” röst åt en mamma som inte alls känns vid sitt barn, kanske har hon drabbats av en förlossningspsykos?
”Hon ser på barnet igen. Lilarosa och uppsvällt. Rödvita flarn på huden. Hon vågar inte röra sig. Det där ansiktet, fullt av streck, förvridet. Och svampigt svullet. Med långa ben böjda under en krökt naken rygg. Huden porös och flammig. Det vita fettet som klibbat fast där hår och huvudplattor möts, i en ojämn rundning. Mitt i skriket har det somnat. Lagt sig på hennes kropp, över hennes bara bröst. Ett stycke kött i en hög över henne.”
Och poeten Elisabeth Berchtold lät i sin diktsamling ”Modersmyter” en krasst konkret berättelse om mödrablivande samsas med myternas mödrar.
”vårtgårdarnas mönster klibbande ögon videung
alla ljud som gnisselkrita mot trumhinnan
pyttefingrar mot huden
nattsvett
morgonkräks”
Det ärliga och kompromisslösa sättet att närma sig temat sprids i allt fler sorts böcker. En liten befrielserörelse av röster som vill prata högt om en livserfarenhet som alltid förpassats till skamvrån som obehagligt kletig och kvinnlig.
Existentiellt avgörande
Böcker som brottas med dilemmat att i ett visst skede i sitt liv först och främst vara sin kropp och få ihop det med kravet på att inte knuffas in i någon essentiell kvinnoroll som helt definieras av biologi. Tillsammans påstår de att det finns något existentiellt avgörande i moderkakor och förlossningsvärkar, mjölkstockning och blödande bröstvårtor. Inte för att säga att så här definieras en riktig kvinna, utan för att istället säga: ”Detta är också att vara människa.”
