– Jo, nog är det mycket kaffe, bekräftar författaren Mattias Timander, uppväxt i Kiruna.

Faktum är att det fikas så mycket i ”Din vilja sitter i skogen” att läsningen skapar ett slags sekundärdarrighet av koffein. Det sörplas – för att använda dialekten som romanen är skriven på – ”nå djävulskt”.

Men någon Norrlandbok var det egentligen inte tänkt att bli för Mattias Timander, som i barndomen blekte håret och åkte till Småland för att spela Emil i Lönneberga på Astrid Lindgrens värld och som 20-åring blev den yngste kommunfullmäktiges ordförande i Sveriges historia, för att i Centerpartiet driva frågor kring Kirunas stadsflytt.

– När jag drömde om att skriva en roman så skulle det vara franskt, suggestivt och typ Sara Stridsbergs stil. Jag ville inte skriva in mig i Norrlandstrenden, säger han.

Hur tycker du att det gick?

– Haha, nej det blev ju dialekt. Och det var egentligen det första som kom med idén till boken: Tonen, musikaliteten i språket. Det fanns ingen story utan bara de här rösterna som pratade med varandra.

No plot, just Norrland vibes?

– Jajamän. Men när jag hade skrivit en tredjedel av boken sa min förläggare att ”nu tror jag kanske att det ska börja hända något”.

”Vars är hemma?”

Sett till ramberättelsen är ”Din vilja sitter i skogen” en klassisk historia om att söka sina rötter. Med hjälp av ”gammvolvon” och åldringarna i trakten börjar huvudpersonen – en namnlös Kirunakille i 20-årsåldern – lägga pussel över släktens historia och konflikterna som puttrat över flera generationer.

Det handlar också om att lämna skogen för storstaden och att bli varnad för att bli en ”eljest” intellektuell bohem. Att bära med sig denna inre splittring.

Den röda tråden är en gåta: Var är hemma? Eller som huvudpersonen skulle uttrycka det: ”Vars är hemma?”. Har du själv kommit närmare ett svar på den frågan genom att skriva?

– Mina första år i Stockholm åkte jag hem med nattåget till Kiruna en gång i månaden och var väldigt nostalgisk. Jag ville liksom inte klippa banden. Samtidigt pågår den här dramatiska processen med stadsflytten. Husen tuggas sönder. Allt som var Kiruna för mig är borta. Och det är svårt att ha en relation till sin hemstad då, när den helt enkelt inte finns på samma sätt längre, säger Mattias Timander.

Norrlandstrenden

De senaste åren har många romaner som utspelar sig i norra Sverige både rosats av kritiker och letat sig högt upp på bästsäljarlistorna. Som Annika Norlins ”Stacken”, Kerstin Ekmans ”Löpa varg”, Karin Smirnoffs Jana Kippo-serie och Nina Wähäs Augustprisade ”Testamente”.

Du nämnde själv ordet ”Norrlandstrend” tidigare, men är inte det egentligen ett inskränkt Stockholmsperspektiv att klumpa ihop alla böcker som utspelar sig norr om Dalälven?

– Jo men visst är det så. Men det går också att se det här uppenbara marknadsintresset som ett led i något slags dekolonisering. Många har börjat inse att det är problematiskt att säga ”Norrland” om någonting som utgör mer än 50 procent av landet, och att hänvisa till det som om det vore en enda plats, säger Mattias Timander.

Själv välkomnar författaren ändå ”Norrlandstrenden”, eftersom den visar på en mångfald av många olika sorters berättelser. Här finns allt ifrån det samiska hos Elin Anna Labba, det tornedalska hos Mikael Niemi och Åsa Larssons deckare som utspelar sig i Kiruna.

– För mig har Norrland alltid känts som att det ligger söderut, för Kiruna är så otroligt högt upp. Åker jag därifrån till Umeå så har jag ändå bara kommit halvvägs till Stockholm, säger Mattias Timander. 

Barndomens gruvstad har visserligen förändrats och försvunnit i flytten, men själv har Timander precis som sitt bokjag hittat en ny tillhörighet i litteraturen. 

Eller som det uttrycks i romanen:

”Så småningom gav det jag läste mig en inre karta. Som en världsbild av böcker. Mest riktade jag in mig på Frankrike och hur det nu vart så vet jag inte men med varje bok jag skaffade kom en eller ett par till fransoser och så var det bara fortsätta grotta ner sig. Av Baudelaire fick jag Verlaine och av Verlaine fick jag Rimbaud och av Rimbaud fick jag Mallarmé och av Mallarmé fick jag Appollinaire.”

Kallas ”litteratursnobben”

Debuten ”Din vilja finns i skogen” går på många sätt att läsa som en kärleksförklaring till romanerna som fått författarens huvud att växa, en hommage som också syns på framsidan. Här går både illustration och typsnitt i samma stil som de gamla titlarna från Bonniers gamla Delfinserie från 1960-1983.

– De var inspirerade av Penguin classics i London: högkvalitativ litteratur i billiga utgåvor. Och så fick illustratören Per Åhlin rita omslagen. Penguin blev Delfin. The rest is history, säger författaren. 

Precis som sitt bokjag har han ägnat ett otal timmar på antikvariat i jakt på vackra utgåvor av sina favoritförfattare: Patrick Modiano, Thomas Bernhard och Marguerite Duras, för att nämna några.

När du jobbade på Bonnierförlagen kallade dina kollegor dig för ”litteratursnobben”. Vad betyder det ordet för dig?

– Ja, där måste jag nog tänka efter lite. Man får ju inte låta elitistisk. Men när man börjar att läsa på det sättet, som jaget i boken också gör, då behöver man hela tiden tyngre grejer. Man går liksom djupare och djupare och behöver mer och mer intellektuell stimulans. Då blir man ju till slut en snobb, för vad som helst duger inte.

Vad är skillnaden mellan att vara litteratursnobb och elitist?

– ”För den som upphöjer sig själv ska bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig själv ska bli upphöjd.” står det i Lukasevangeliet. Man får försöka påminna sig om det, att inte sätta sig på för höga hästar. Men samtidigt är ju det här ju också något härligt som jag försöker bejaka, att ha en kärlek till de svåra böckerna även om andra tycker att det är snobbigt.