BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Vem som helst som är någorlunda bekant med japansk populärkultur och Japan som land vet hur centralt lolitasyndromet är där. Fixeringen vid unga flickor återfinns i allt från popgrupper som AKB48 och reklam projicerad på Tokyos skyskrapor, till den (censurerade) pornografi som går att köpa på alla närbutiker i vilken japansk stad som helst. Sexualiseringen av infantil femininitet är djupt sammanvuxen med samhällets mittfåra och lika vanlig som ramennudlar. Detta är ett resultat av de extrema, men fullt normaliserade patriarkala strukturer som präglar landet på många plan. Strukturer som till exempel gör att manliga politiker tar sig rätten att öppet förolämpa och kränka kvinnliga kollegor, som när politikern Ayaka Shiomura under sitt tal om ökat offentligt stöd till kvinnor i juni 2014, möttes av råa manschauvinistiska glåpord.
Bröt mot obscenitetslagar
Det är också dessa strukturer som gjorde att den japanska konstnären Megumi Igarashi, alias Rokudenashiko (som betyder ungefär ”den dåliga flickan”), bara några veckor efter påhoppen på Shiomura fick Megumi Igarashi påknackning hemma av ett tiotal poliser, och blev arresterad.
Anledningen var att hon hade brutit mot Japans obscenitetslagar genom att distribuera 3D-ritningar av sin vagina till dem som via en crowdfunding-sajt hade bidragit till byggandet av en kajak utformad som hennes kön. Detta i ett land där grova sexuella teckningar har varit en tradition sedan urminnes tider. (Ett av de mest kända exemplen är erotikgenren shunga från Edoperioden från 1600- till 1800-talet.) I ett land som först 2014 – efter åratal av internationell kritik – förbjöd barnporrinnehav. I ett land vars lagliga porrindustri är näst störst i världen (efter USA:s) – och där tecknad och animerad barnporr fortfarande är fullt tillåten. I ett land vars snäva definition av prostitution (penis i vagina) har möjliggjort en enorm sexindustri i en juridisk gråzon, som myndigheterna tillåter. I ett land där det årligen hålls ”religiösa” fruktbarhetsfestivaler över hela landet, där gigantiska stålpenisar bärs högt genom folkmassor som suger på färgglad penisglass. I den kontexten får en kvinna inte förmedla detaljerade avbildningar av sin vagina.
– Min främsta undran genom allt detta har varit hur en del av min kropp kan vara obscen.
Det är bland det första som Megumi Igarashi säger när jag en försommareftermiddag frågar henne hur de senaste två åren har varit.
Vi har stämt träff hos hennes advokat Takashi Yamaguchi, vars kontor ligger i flotta Tokyostadsdelen Kojimachi, i närheten av kejserliga palatset. Igarashi är nyförlovad med den 57-årige skotske singer/songwritern Mike Scott, frontman för folkbandet The Waterboys, och talar engelska, men stapplande. Så Takashi får tolka större delen av vårt samtal. Att Igarashi själv är 44 år är svårt att tro. Även utan den peruk med rosett-diadem som hon vill ha på sig när jag fotograferar henne, gör hennes kläder att hon ser väldigt ung ut i sin vita klänning med prickar. Med sig har hon en broschversion av sin seriefigursmaskot Manko-chan – eller ”Fröken fitta”, som är en sorts kombination av Igarashi själv, och en gullig återgivning av hennes vagina.
– Jag skapade Manko-chan för att till skillnad från penisar så är representationer av vaginor väldigt sällsynta i Japan. Till och med kvinnor själva ser sällan på sina egna kön. Så jag ville skapa en icke-hotfull avbild av vaginan som kan accepteras och ses av alla, till och med barn.
Internationell uppmärksamhet
När vi träffas är det bara några veckor sedan den utdragna rättsprocessen – som inleddes med arresteringen i juli 2014 – har avslutats. I stället för det straff på upp till två års fängelse eller motsvarande 180 000 kronor i böter som först låg som ett hot i horisonten, dömdes Igarashi ”bara” till böter på 30 000 kronor. Hon fälldes för distribution av 3D-ritningarna, men friades gällande uppvisandet av kajaken och hennes könsorgansformade leksaksfigurer, som hon också kom att åtalas för. Rättegångens stora internationella uppmärksamhet har gjort Igarashi världsberömd – och så här i efterhand ser hon vissa positiva aspekter av spektaklet.
– I någon mån ser jag hela rättegången som ett konstprojekt. Först och främst hade jag inte själv utrustningen för att skapa en detaljerad 3D-bild av min vagina, så polisen gjorde det för att få bevis. Med skattebetalarnas pengar framställde de fotografierna, vilket kostade nio miljoner yen (motsvarande 700 000 kronor). Dessa bilder och all annan bevisföring utgör en sorts konstkatalog, och sedan har människor över hela världen har tagit del av rättegången.
Grundprincipen för visuella sexuella representationer i Japan är att nästan allt är tillåtet, så länge alla kön är dolda eller pixlade. Så tycks i alla fall det officiella förhållningssättet lyda. Men även här ges män frikort, som verket My Lonesome Cowboy från 1998 av Japans störste manliga moderna konstnär Takashi Murakami, där en naken manlig mangafigur i verklig storlek med ett stadigt grepp om sin erigerade penis ejakulerar i en lassoliknande spiral. Att huvudkonsekvensen av Igarashis rättegång blev ett exponerade av just det hyckleri som präglar Japans obscenitetslagar, och att Igarashi fick en betydligt mer effektiv plattform för sin konst än innan, framkommer i hennes serieroman, What is Obscenity?. Efter ett erbjudande från ett amerikanskt förlag gick hon med boken tillbaka till sina serietecknarrötter.
– Erbjudandet om att få ge ut en serieroman på engelska kom precis då jag ville låta världen ta del av mina erfarenheter av den här rättegången, och att visa alla att det är något som är fundamentalt fel med mitt land. Även om jag är skeptiskt inställd till om det verkligen kommer att ske någon radikal förändring i Japan hoppas jag att min berättelse kan leda till påtryckningar från andra länder, som i sin tur kan förändra ramverket för de här strukturerna.
Vill göra feminismen populär
Igarashi har blivit en internationell feministikon, men har en komplicerad relation till feministrörelsen i Japan, som existerar, men som hon tycker är för akademisk och elitistisk.
– Många japanska feminister har kritiserat mig och sagt att jag inte har tillräcklig skolning på området, och att till exempel Manko-chan förlöjligar en fråga som borde tas på allvar. Jag håller inte med dem. Jag vill att feminism ska vara något som alla kan vara del av, oberoende av bakgrund. Jag vill göra feminism populärt och sänka tröskeln för inträdet till rörelsen.
Men precis som med kritiken hon har fått från japanska manschauvinister, omvandlar Igarashi den interna kritiken från vissa japanska feminister till bränsle för nya konstverk.
– Jag har lärt mig att använda negativa kommentarer som gnista för kreativitet. Och jag vet att jag hyllas av många feminister i till exempel USA och Kanada, som jag precis har besökt.
Megumi Igarashi och hennes advokat planerar att överklaga det slutgiltiga domslutet, men vet ännu inte när de kan ta nästa steg där. Under tiden planerar Igarashi att ta sin ”Fröken fitta” på nya serieäventyr, och att låta sin vaginaavbildning ta nästa ingenjörsmässiga form.
– När jag var i New York träffade jag representanter från 3D-entreprenörsorganisationen Lady Tech Guild, som jag diskuterade möjligheterna att bygga en vaginabil med. Jag hade hellre gjort en bil än en vaginakajak redan från början. Men jag hade inte råd med en motor.
