– Den är borta i bara 15 minuter, det går inte att hinna frige någon på så kort dit, den enda förklaringen är att de tas till en annan byggnad strax intill och dödas, säger konstnären Lawrence Abu Hamdan.

Vi ryser till båda två, tvärs över bordet i biblioteket på ljusa, fräscha Bonniers Konsthall. Verken som Turnerprisbelönta Abu Hamdan visar gör det med en. Sänder kalla kårar genom kroppen när sambanden, den underliggande berättelsen, uppenbarar sig. Fångarna som sitter i mörkret i sina celler och väntar på ljudet av en bil som återvänder.

– Våld kan låta så också, som tystnaden mellan att en lastbil åker och att den kommer tillbaka.

Saydnayafängelset i Syrien är ett av världens mest beryktade, där har 13 000 personer avrättats sedan de folkliga protesterna tog fart 2011. När landets diktator Bashar Al-Assad började slå ned på de protesterande, fängsla, tortera och avrätta dem, ändrade fängelset karaktär. Från att hysa ”vanliga” fångar till att fyllas med demokratikämpar. Samtidigt förändrades också ljudet där inne. De politiska fångarna förbjöds att tala med varandra. I total tystnad sitter de fängslade, i nedsläckta rum. I en frånvaro av ljud - och därmed av liv och av hopp - så stor att varje litet skrap blir betydelsefullt.

19 decibel försvann

I ett av sina verk har Lawrence Abu Hamdan dokumenterat hur mycket lägre fångarna på Saydnayafängelset talade 2017 jämfört med 2011, presenterad i en svartvit ljuslåda som fångar ens blick så fort man kommer in i konsthallen men inte blir begriplig förrän man kommer helt nära.

Från normal samtalston till lägsta tänkbara viskning, ord som nästan mimas fram, som bara hörs om man sätter örat tätt intill den talandes mun.

”Saydnaya (the missing 19db)” heter det, 19 decibel av mänskliga röster försvann under sex år.

Lawrence Abu Hamdan har döpt sin utställning till ”Dirty Evidence” eftersom han vill föra fram bevis på de övergrepp som sker på människor över hela världen, men bevis av en sort som inte godkänns av myndigheter och rättsväsende. Han menar att konsten kan berätta en sanning som journalister eller rättsliga instanser inte kan.

– Den kan vara mycket mer mångtydig och flödande i vad den berättar och därför mer sann. För mig handlar konsten om att hitta sätt att ge de här ”bevisen” ett sådant sammanhang att de kan berätta, att de kan vittna, säger han.

Konst är alltid politik

Lawrence Abu Hamdan är hoppigt energisk, charmig och samtidigt djupt allvarlig.

– Allt jag gör börjar i politik, sedan kommer formen, den som passar bäst för det jag vill säga. Det politiska budskapet är för mig alltid viktigare än vilket konstnärligt uttryck jag använder.

Han är född i Amman i Jordanien och många av hans verk behandlar delar av de fruktansvärda krig och det djupa förtryck som pågått i den arabisktalande världen under de senaste 50 åren. Men när jag frågar honom hur hans politiska engagemang och dess koppling till ljud och till konst först uppstod, svarar han från en helt annan ände:

– När jag var ung sysslade jag mycket med musik inom DIY-scenen i norra England och det gjorde mig tidigt intresserad av sambanden mellan musik och politik och i förlängningen mellan ljud och politik. Vi ägnade oss hela tiden åt att ifrågasätta vem som definierade och kontrollerade musikscenen och gjorde allt för att förnya både hur musiken lät och vad den uttryckte och hur vi nådde ut med den utan att gå via musikindustrin. Det fick mig att förstå att konst alltid är ett verktyg för politik. Även när den påstår att den inte är det.

Lawrence Abu Hamdans konstnärliga bana startade med musiken och fortsatte med att han blev djupt fascinerad av hur man inom rättsväsendet använder sig av noggrann analys av ljud för att kunna använda dem i rättegångar. Han började använda sig av samma teknik för att lyfta fram röster från de som förtrycks och tystas, men efter hand kändes det fel att låta dem tala genom samma maktapparat som våldfört sig på deras rätt att tala fritt. Därifrån växte konsten fram. Det handlar inte bara om vad som hörs eller vem, också om hur. Vem som lyssnar, hur man lyssnar. För att göra upplevelsen av de vittnesmål som Lawrence Abu Hamdan samlar in tillräckligt nyanserad och så drabbande att de inte går att bortse ifrån, behövs konstens fria uttryck.

– Jag hade kunnat ta med mig en akustiker till Saydnaya för att spela in ljudmiljön där, men det hade inte sagt något om hur det kändes att vara där och lyssna, säger han och fortsätter sitt resonemang om hur konsten kan presentera bevis som smittats med känslor, erfarenheter, associativ förståelse.

– När en av de intagna där berättade om att ljudet av en brödskiva som föll i golvet var lika starkt som ljudet från bilolycka, så låter det helt oproportioneligt. Men man måste förstå att det betydde att de skulle få äta den dagen. Det var inte ljudet från brödet utan ljudet av hunger, skillnaden mellan liv och död.

Självklart med återfödelse

Lawrence Abu Hamdan söker nya vägar för att fylla i de sidor som förblir tomma när historien om vår samtid skrivs. Genom ljud, men också presenterat i video och installationer.

Bland verken som visas på Bonniers konsthall finns två serier som utgår från en man som heter Bassel Abi Chahine, en författare och historiker som berättar att han är en reinkarnation av en barnsoldat från det libanesiska inbördeskriget: Yousef Fouad Al Jawhary, som dog 16 år gammal, 1984 i staden Aley i Libanon.

Det är förvirrande, det framstår som en klockren postmodern konstruktion, politiskt potent och fantasieggande. Eller?

Finns han på riktigt?

– Ja!

Lawrence Abu Hamdan fnyser ut svaret, så klart finns han!

– Hade jag hittat på hela historien om honom hade jag vunnit en Oscar …

Konceptet med återfödelse är en självklar och naturlig del av den drusiska kulturen, som både Abi Chaine och Abu Hamdan tillhör. En världsbild som Lawrence Abu Hamdan tidigare sett som sekteristisk och lite gammeldags.

– Men Bassel använde konceptet åter­födelse på ett radikalt och konstruktivt sätt. Som en metod för att plocka fram nedtystade delar av historien om kriget och förändra hur människor tänker.