De verkar upprymda och det märks att de är vana vid att bli intervjuade tillsammans. Varför föreställningen heter just ”Svaret” och vad det är för svar som titeln syftar på förklarar Niki Tsappos så här:
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Titeln uppkom ur en frågeställning. Först konstaterade vi att den vita mannen och hans rädslor dominerar världen och startar krig, de utforskas också överallt inom kulturen; i litteraturen, på teaterscenen och på film. Så vi började fråga oss vad motsatsen till den vita mannens rädslor är. Vi kom fram att motsatsen till man är kvinna, motsatsen till vit är svart och motsatsen till rädsla är kärlek. Det är svaret, den svarta kvinnans kärlek kan balansera ut den vita mannens rädsla, säger hon.
Kollegan och kompisen Imenella Mohamed fyller i.
– Föreställningen heter ”Svaret” för att många av de frågor som vi ställer till oss själva har vi faktiskt svaret på själva också. Det har vi kommit på under den här processen, säger hon.
Föreställningen har varit efterlängtad
Stadsteatern skriver i sin programtext att ”Svaret” handlar om tre svarta kvinnors resa för att frigöra sig både från egna inre föreställningar och från omvärldens maktordningar som begränsar dem.
Hur skulle ni beskriva att de inre föreställningarna och omvärldens maktordningar ser ut?
– De inre föreställningarna är när man jämför sig med den vita kvinnan, man har en föreställning om att man som svart kvinna inte är lika vacker som den vita kvinnan. Man kanske vill se ut som henne och har lärt sig att identifiera sig med den vita blicken, säger Imenella Mohamed. Hon får medhåll av Doreen Ndagire som också tar upp vitmaktsordningen som ett exempel.
– Det sitter en massa gubbar med makt som bestämmer vilka berättelser som ska berättas på våra teaterscener. Hade inte Ayesha Quraishi varit konstnärlig ledare på Stadsteatern Vällingby och svart kvinna hade ”Svaret” inte funnits! Hon försöker rubba maktordningar genom att ta makt och ge makt. Hon breddar världsbilden och ger utrymme för andra historier, säger Doreen Ndagire.
Hon säger att ”Svaret” främst riktar sig till svarta kvinnor och tjejer, och att det märks på publiken att den här föreställningen har varit efterlängtad.
– Jag blir så pepp och glad när både äldre kvinnor och unga tjejer kommer fram och gråter och är berörda efter föreställningen. Min lilla kusin till exempel blev så inspirerad att hon också vill göra kultur nu. Det är den effekten vi vill ha! Vi har märkt att en del vita människor som ser föreställningen missar en massa referenser, de är så ovana vid att inte vara norm. Vi däremot får lära oss sedan vi är små att leva oss in i vita människors liv och känslor när vi går på teater och ser film, men vita människor får aldrig lära sig att leva sig i våra liv, säger Doreen Ndagire.
Helande att få prata
Att få prata med varandra om sina erfarenheter av att växa upp och leva som unga, svarta tjejer i dagens Sverige har varit en viktig och helande del i skapandeprocessen.
– Vår historia är ju inte bara en, bara för att vi alla är svarta kvinnor betyder det inte att vi har exakt samma erfarenheter av att vara svart. Doreen till exempel som är darkskin upplever det på ett sätt, jag som har lite ljusare hud upplever det annorlunda och Ayesha som är ännu ljusare upplever det på ytterligare ett annat sätt. Ju mörkare hud man har, ju mer förtryck upplever man ofta. Den hierarkin där ljusare hy bland svarta ses som ”finare” och bättre än mörkare hy kallas colorism och är något vi har pratat mycket om, berättar Imenella Mohamed.
Min uppfattning är att det har hänt ganska mycket de senaste åren när det gäller hur unga svarta kvinnor tar plats och börja äga sina egna uttryck i Sverige. Jag tänker till exempel på Instagramkontot och boken ”Svart kvinna”, podcasts som Raseriet, filmen ”Martha and Niki” och musikartister som Cherrie. Vad tror ni den här positiva förändringen beror på och hur påverkar den er som unga, svarta kvinnor?
– Jag tror att det helt enkelt beror på att alltfler svarta kvinnor börjar ta makt, ett exempel på det är Ayesha. Oftast är det kvinnor som går i bräschen och leder olika rörelser och kamper, det gäller även svarta kvinnor, säger Doreen Ndagire.
Niki Tsappos menar att det också beror på ett generationsskifte.
– Vi har olika erfarenheter beroende på vilken generation vi tillhör. Äldre svarta som kom hit som vuxna och yngre svarta som är födda här, till exempel Fanna Ndow Norrby som skrev ”Svart kvinna”, har olika sätt att förhålla sig till svarthet, säger Niki Tsappos.
”Vi har rätt att göra motstånd”
Imenella Mohamed beskriver hur generationsskillnader också märks inom familjen där föräldrar och barn ibland har helt olika inställning till hur man kan hantera rasism och hur man ser på sig själv som svart i Sverige.
– För våra föräldrar som har upplevt hur det är att vara norm i sina hemländer, innan de kom hit till Sverige där de helt plötsligt inte var norm, kan det ibland vara svårt att förstå hur det är för oss som vuxit upp här och aldrig har fått uppleva hur det är att vara norm och som alla andra. Ibland är det också nästan som att våra föräldrar tycker att det är jobbigt att vi vill prata om vithetsnormen, afrofobi och rasism. Jag tror att de känner tacksamhetsskuld till Sverige, de vill inte vara jobbiga. Men så känner inte vi som är födda här, Sverige är vårt land och vi har rätt att säga vad vi vill och göra motstånd mot förtryck, diskriminering och fördomar som vi utsätts för, säger Imenella Mohamed.
