Idag är omständigheterna i allra högsta grad utomordentliga, och vänstern gjorde vad den kunde för att stoppa extremhögerns framfart, även om priset var att de räddade Emmanuel Macron och hans mittenblock – låt oss kalla dem liberaler för enkelhetens skull – från en fullständig katastrof.
Det lyckades man med, den ”republikanska fronten” höll än en gång.
Att vänstern skulle komma först trodde ingen på, men man glömmer lätt bort att Nationell Samling fortsätter sin frammarsch och ökar från 89 till 143 platser i det nya parlamentet. Extremhögern fick över 10 miljoner röster i den andra valomgången, 3 miljoner mer än den enade vänstern.
Att både vänstern och liberalerna fick fler platser i parlamentet beror endast på det komplicerade franska valsystemet med 577 enmansvalkretsar och två valomgångar.
Överenskommelsen mellan vänstern och liberalerna inför den andra rundan spelade en avgörande roll: bägge blocken drog tillbaka sina respektive kandidater och stöttade motståndaren i valkretsar där det andra blocket hade kommit före i första valomgången.
Allt som allt gällde den ”republikanska fronten” i 224 valkretsar – utan detta hade extremhögern med största säkerhet fått egen majoritet.
Frågan är vad som händer nu, och framförallt vad som händer på lite längre sikt: alla tänker redan på presidentvalet 2027, och partistrategerna ställer sig frågan hur man bäst kan undvika att Marine Le Pen äntligen uppnår sitt mål.
Tidsfristen börjar gå ut för att få tillbaka åtminstone en del av de väljare som inte längre tror på något annat alternativ än Nationell samling. Franska sociologer pekar på att rösten på extremhögern har förändrats under årens lopp: det är inte längre en missnöjesröst för att straffa de andra partierna, snarare en sorts förhoppning om att ”något äntligen förändras”, eftersom ”vi har testat allt”.
Bland många av dessa väljare är tilliten till de andra partierna raserad i grunden.
Så vad bör göras för att undvika en katastrof nästa gång?
Inget block har egen majoritet i det nya parlamentet. Den förenade vänstern säger sig vilja regera som minoritetsregering, och i tisdags ställde sig socialisten Olivier Faure till förfogande som premiärminister. Men det är Macron som bestämmer om detta, och han har säkert en annan idé.
Manöverna har redan börjat för att dra in socialisterna i någon slags allians med liberalerna.
Väljer socialisterna den vägen vore det slutet på den nyss bildade vänsteralliansen. En fatal strategi på sikt, med tanke på att de gick till val på löftet om en radikal brytning med Macrons liberala politik.
Å andra sidan är vänsteralliansen extremt bräcklig. Många ropar på att klippa banden till ”extremvänstern”, som nuförtiden likställs med extremhögern i många franska medier och i politiken.
Den franska politiken har en gammal tradition av en stark radikal vänster som har regelbundna konflikter med den mer reformistiska flygeln – skiljelinjen stakades ut redan under den franska revolutionen och har präglat hela 1800- och 1900-talen.
Under långa perioder var den radikala flygeln mycket starkare än den reformistiska (vilket kanske förklarar varför Frankrike lutar åt höger...).
När Mitterand började arbeta politiskt för att ena vänstern hade Socialistpartiet 5 procent och Kommunisterna 25 procent. Historien upprepade sig på 2010-talet, när en ny socialist, François Hollande valts till president. Ja, det blev mest socialliberala reformer under hans tid, och de interna splittringarna blev så starka att Hollande själv inte ställde upp för omval.
Hans ersättare slutade på 6 procent. En drös av vänsterväljare och politiker gick åt höger och valde Macron, många andra gick till den radikala vänstern.
Vad är ”radikal vänster” idag, egentligen? En politisk kultur mer än ett program. Verbal, färgstark, bångstyrig.
Och fem år senare (2022) var vänstern företrädd av sin egen enfant terrible, folktribunen Jean-Luc Mélenchon, som lämnade socialistpartiet 2008 för mer radikala projekt. Mélenchon pratade med lidelse om orättvisor och förtryck, mindes diverse revolutioner i Sydamerika, presenterade ett program för att ”bryta med kapitalismen”, och slutade på tredje plats med 22 procent.
Ja, vad är ”radikal vänster” idag, egentligen? En politisk kultur mer än ett program. Verbal, färgstark, bångstyrig. Det är inte ”socialister mot kommunister” som gäller längre. Det handlar om ”de okuvade” från La France insoumise (LFI), en rörelse snarare än ett parti i klassisk mening, med en stark chefskult runt ledaren Mélanchon.
Nostalgitrippande tal om revolution finns där naturligtvis, men mest i postkolonial tappning. När vänstern och fackföreningarna kallar till demonstration mot extremhögern, som nu inför valet, var palestinaflaggorna mer synliga än de fackliga emblemen.
Vänstern hade knappt fyra dagar på sig att förhandla fram ett gemensamt program, och de första två dagarna ägnades helt åt att slipa fram formuleringarna om just konflikten i Palestina.
Och under valvakan efter den första valomgången var Mélenchon först ut att tala till media, och mycket utstuderat ställde sig kollegan Rima Hassan intill honom, med en prydlig palestinasjal runt halsen. Naturligtvis blev sjalen kommenterad allra först i tv-studiorna, och debatten spårade in på Gaza.
Alla demokrater vill nå ut till det nya, multikulturella Frankrike, alla på vänsterkanten vill ”politisera” förorterna. Men LFI gör det mest medvetet med signalpolitik och identitetsfrågor, i ett land som har svårt med både religion och identitetspolitik.
62 procent av de som definierar sig som muslimer röstar på partiet, och i förorterna runt alla större franska städer är det LFI som dominerar. Men Frankrike har inte bara en stor muslimsk, utan också en judisk minoritet (mycket mindre till antal men den största efter USA). Och LFI har anklagats för att vara ett antisemitiskt parti. Det har funnits exempel på antisemitiska uttalanden från LFI-politiker, även om partiet försöker hålla rent och utesluter de mest flagranta fallen. Men frågan har ställts på sin spets efter den 7 oktober, och numera verkar en rad judiska intellektuella föredra Nationell samling framför en vänster som lierar sig med LFI. Historikern och advokaten Serge Klarsfeld, som ägnat sitt liv på att jaga krigsförbrytare, förklarade nyligen att han i valet mellan vänstern och Nationell samling väljer den senare.
Mélenchons ständiga utspel är naturligvis ett kors att bära för resten av den franska vänstern, och LFI ett orosmoment i ett samhälle som ibland faktiskt liknar en krutdurk. Men ingen är utan skuld vad gäller den radikala retoriken, även Macron skrämmer nu med hot om inbördeskrig för att stärka mittenblocket.
Och alternativet till en enat vänster är fortsatt liberal politik, som inte kan sluta med något annat än Le Pen. Så må vänstern hålla ut tillsammans, nya val kan komma fortare än man tror.
