Den anklagande dikten

Vi är de döda, nu snart
Författare: Kristian Lundberg
Förlag: Wahlström & Widstrand

I oktober 2011 demonstrerade ”Aktion mot deportation” utanför Migrationsverkets då relativt nyöppnade flyktingförvar i skånska Åstorp. 40 irakier deporterades. Nätverket har också uppmärksammat hungerstrejker på förvaret. I oktober 2012 protesterade de mot att två afghaner, kristna konvertiter, Ramin Gerji och Mohammad Ali Husseini, hotades av utvisning trots risk för dödsstraff, i strid mot både UNHCR:s riktlinjer och EU-praxis.  

Dessa och andra protester mot svensk migrationspolitik bildar en konkret kontrapunkt i Kristian Lundbergs nya diktsamling ”Vi är de döda, nu snart”. Lundbergs dikter utgår alltid från en personlig erfarenhet av kärlek, närhet, förlust och död; en meditativ privatsfär som vidgas mot en kristen upplevelse av nåden i vardagen, av gudomlig närvaro även i den enklaste vardagsupplevelse. Här ställs det kristna kärleksbudskapet mot flyktingpolitikens brist på nåd. ”Det som sker när en människa/ deporteras är att ett rum kommer sväva/ mellan mörker och ljus”. Nådemedlen är inte enbart ”droppen kristusblod som är kärlek”. 

Både flyktingarnas kroppar, och de protesterandes kroppar, är delaktiga i en kamp som ytterst rör motstånd mot maktens obarmhärtighet. Sakta tränger villkoren i förvaret i Åstorp in i diktjagets verklighet i Malmö. Lundberg bryter av de lyriska tonfallen med kursiva faktapartier, hämtade från media eller olika aktionsgrupper. ”Över tusen barn har försvunnit de senaste fem åren i Sverige. Det handlar om ensamkommande flyktingbarn som gått under jord och lever på drift.” 

Dödsmedvetandet kommer till uttryck i diktsamlingens titel. Alla nu levande är givetvis snart de döda, i långsiktig bemärkelse. För den som hotas av utvisning kan det vara fråga om mycket kort tid. När vakterna på förvaret säger till besökaren ”Han är inte längre kvar” ekar det förstås av ängelns ord till besökarna vid Kristus grav. 

Lundberg formulerar en poetisk programförklaring om diktens syfte: ”Jag förställer mig att dikten ska förvandlas till en sorts intensiv utsaga om världen, den skall bli till världen, ett helt eget motstånd, ett nödvärn.” Människans dödlighet, utsatthet och sårbarhet blir extra tydlig när det ställs i relation till flyktingpolitiken. 

Människorna på förvaret i Åstorp, eller papperslösa som gömmer sig i en källare i Malmö, integreras med poetens vardagsverklighet, minnen och historia. De blir en del av både dikten och verkligheten. Lundbergs skrift är en humanistisk handling i diktform: ”Kärleken uppfinner sin egen nåd, sin egen lag”. Det är rätt att protestera, demonstrera ohörsamhet: ”motståndet har inte upphört, vi passerar gränserna”. 

Avhumaniseringen av asylsökanden som avvisas, och cyniskt brutal behandling, är ett stående tema: ”Förvaret i Åstorp är en plats där allt det som är människa står på stand-by”. Dikten gör motstånd i alla sina fragmentariska berättelser och utsagor: ”Jag tänker mig att dikten måste rymma ett koncentrat av det som gör oss mänskliga.” Diktaren riktar sin dikt ”så att den blir en anklagelse”.