De vandrar på scen

– Människor har alltid gått. Till största delen har man gått för att man måste gå – för att det inte fanns något annat transportmedel. För många är det fortfarande så, men det här att man skulle gå ut på vandringar som någon slags frivillig handling det kom inte förrän i slutet på 1700-talet, säger Gunilla Heilborn.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Den långa marschen har premiär på Kulturhuset Statsteatern fredag 19 augusti. Föreställningen utgår från skådespelarnas upplevelser när de var ute och gick, och de ljudinspelningar som de själva gjorde på leder runt omkring Stockholm. Bland annat vandrade de på Sörmlandsleden och Roslagsleden, och kring Hellasgården.

En av skådespelarna ville gå riktigt långt. Hon bestämde sig för att gå till teatern från Arlanda.

– Hon sa att det var ganska tråkigt, säger Gunilla Heilborn.

Den förvirrade nutidsmänniskan

Förutom skådespelarnas upplevelser av vandringarna, handlar föreställningen om vandring i sig. Inför sin förra uppsättning, The Knowledge, gjorde Gunilla Heilborn mycket research kring navigation och hur vi lär oss att hitta, och i det arbetet kom hon snabbt i kontakt med hur vi människor går. Ämnet var dock så stort att det fick bli en egen föreställning.

Titeln kommer från den reträttmarsch som Mao Zedong och den kinesiska Röda armén gjorde på 1930-talet.

– Alla tänker kanske inte på Maos långa marsch men det gör jag, vi nämner den i föreställningen, och den är ett exempel på några som har gått väldigt, väldigt långt. Det är mer det än Mao i sig, säger Gunilla Heilborn.

Föreställningen lyfter frågan om det finns någon mening med att vandra.

– Nu var Mao en militärreträtt, men det finns många som har använt det. Exempelvis pilgrimer eller fredsmarscher, väldigt mycket vandringar och marscher är politiska på olika sätt.

Men skådespelarnas vandringar kan knappast jämföras med exempelvis Mahatmas Gandhis Saltmarsch under kampen för Indiens självständighet.

– Detta är mer från perspektivet av den förvirrade nutidsmänniskan som vill göra något men inte riktigt vet vad. Jag är lite förtjust i det här att man har ett ordentligt anslag och tar i, men oftast blir det inte så jättemycket, säger Gunilla Heilborn.

Trots att hela uppsättningen handlar om att gå, tycker Gunilla Heilborn att hon själv går för lite.

– Den här sommaren trodde jag att jag skulle gå ut och gå mycket på landet, men jag har gått jättelite faktiskt. Det är lite ironiskt, för jag sitter och läser i alla de här texterna att om man fastnar när man sitter och skriver så ska man ta en promenad, och så gör jag inte det själv.