BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Just denna kväll är repetitionen öppen för besökare. Det för att killarna ska ges erfarenhet av att framträda inför en publik. En av improvisationsövningarna heter "Liftaren" och går ut på att tre av deltagarna sitter på fyra uppställda pinnstolar, vilka ska föreställa förar- och passagerarsätena i en personbil. En fjärde deltagare kommer in i "bilen" med ett givet känslouttryck, som de övriga tre sedan hänger med i gestaltningen av. De unga killarna ger sig fullständigt hän åt uppgiften och skrattar, gråter, äcklas och våndas, medan de slänger sig fram och tillbaka på sina stolar och interagerar med varandra. 

Hanna Roth, som är en av tre ledare för teatergruppen, menar att det kroppsliga uttrycket är grunden för teatern. 

Alla de här killarna är bra på svenska, men i våras hade vi några andra deltagare som inte kunde svenska alls. Men det handlar inte enbart om språksvårigheter, utan det fysiska uttrycket är grundläggande när vi arbetar med teater, säger hon. 

Veronica Ekeroth, en av de andra gruppledarna, menar att den fysiska kontakten och kommunikationen även bygger upp en trygghet i teatergruppen. 

– Man ser hur de använder sig av varandra i sitt agerande för att förstärka varandras berättelser. Teater är ju ett väldigt kollektivt uttryck, säger hon.  

Mohammed Mosavi säger att han blir lycklig av att komma hit varje vecka. 

– Vi har blivit kompisar. Vi visar varandra våra känslor som vi inte vill visa utåt. När vi kommer hit får vi uttrycka oss. Jag älskar att vara här, säger han.   

Åtta av tio har fått avslag

Till våren är det tänkt att den lilla teatergruppen bestående av tio stycken ensamkommande flyktingkillar, varav två har fått uppehållstillstånd och resten har fått avslag på sina asylansökningar, ska sätta upp en föreställning baserad på sina egna livserfarenheter. 

– Vi diskuterar mycket kring vad som rör sig inom dem. Föreställningen kommer troligtvis att bli någon form av kabaré. En skön blandning av dans, sång och mindre scener, säger Hanna Roth.

– De är ju trots sina svåra erfarenheter ungdomar som har behov av sådant som ungdomar har behov av, som att få tramsa och leva ut sina känslor. De har även, precis som alla människor, behov av en trygg punkt samt av att få känna att de är delaktiga i ett meningsfullt sammanhang, säger Veronica Ekeroth, som tillsammans med Hanna Roth och den tredje gruppledaren Alexandra Ljungkvist Sjölin jobbar ideellt med ungdomarna.           

Mår sämre efter nya asyllagen

Många av killarna som har ett avvisningsbeslut hängande över sig, som ska verkställas den dagen då de har fyllt 18 år och inte längre klassas som ensamkommande barn, mår idag extremt dåligt. Veronica Ekeroth säger att hon sett en radikal försämring av killarnas mentala hälsa bara sedan i våras, efter regeringens tillfälliga skärpningen av asylrätten, som trädde i kraft den 20 juli. 

Alla ensamkommande afghaner får inte avslag på sin ansökan om asyl i Sverige, men under början av oktober tecknade regeringen ett avtal med Afghanistan om ett "återtagande" av de flyktingar som nekats uppehållstillstånd av Migrationsverket. Det avtalet har inneburit att oron och ångesten bland de ensamkommande ungdomarna från Afghanistan har skjutit i höjden.

– Många ger upp och orkar inte ens gå till skolan längre, eftersom de vet att de ändå ska utvisas, säger Veronica Ekeroth, som till vardags jobbar som svensklärare för nyanlända ungdomar.   

Blir gladare av att spela teater            

– Flera av våra ungdomar här i teatergruppen mår verkligen jättedåligt! En av våra tidigare deltagare har slutat komma hit. Han mår så dåligt just nu att han inte klarar att ta sig ut från sitt boende. Han sitter bara inne på sitt rum och väntar på att bli utvisad till ett land som han inte ens känner till. De flesta av de ensamkommande från Afghanistan har nämligen växt upp som papperslösa flyktingar i Iran, säger Alexandra Ljungkvist Sjölin.

Hon tycker det är helt uppenbart att ungdomarna är politiska flyktingar och är upprörd över att de nekas rätten till asyl i Sverige.  

– Vi har fått höra berättelser om systrar som blivit bortförda och vänner som har blivit avrättade. De är livrädda nu och känner sig inte trygga någonstans. Det eftersom de tror att de kan bli tagna av polis och utskickade ur landet precis när som helst. Vi försöker förklara för dem att det inte går till så i Sverige, men de misstror allting, säger Alexandra Ljungkvist Sjölin.

Alireza Hosseini vill att den svenska regeringen ska se dem som människor, inte enbart som en kostnad.  

– Situationen i Afghanistan blir bara värre och värre. Det sker terrordåd varje dag där nu. Regeringen talar om alla människors lika värde, men de nya lagarna gör oss mycket rädda, säger han.

Teaterrepetitionerna får dem åtminstone att känna sig lite bättre till mods, framhåller Hanna Roth. 

– Vi brukar ha en diskussionsrunda efter varje tillfälle, då vi samtalar om vad som pågår inom dem. De brukar säga att de inte var så glada när de kom, men att de är lite gladare efteråt. De får en möjlighet till att känna på sina känslor och att inte enbart bära dem inom sig. De är väldigt intresserade av teatern, men de tycker också att det är roligt att få träffa nya vänner genom gruppen, säger hon.            

"Här får vi uttrycka oss"

Efter den öppna repetitionen är över hålls en liten ljusmanifestation för de flyktingar som utvisats ur landet. Publiken bjuds fram för att tända varsitt värmeljus. Killarna i teatergruppen tar för sig av pepparkakorna och julmusten som det bjuds på och sätter sig i en ring på golvet. 

Saro Zandi säger att de älskar teater. 

– När jag var liten såg jag mycket på film. Fortfarande, så fort jag får pengar, så lägger jag dem på film. Jag älskar att vara med här och spela, att vara skådespelare, säger han.