Den vanliga killen från England får spela för sitt favoritlag och råkar bli en snygg superstjärna, råkar bli kär i en popsångerska och råkar tjäna jättemycket pengar. Som av en händelse låter han även storföretag och förtryckarstater, tjäna pengar med honom, på honom. 

Vadå då, han är ju bara en kille som älskar fotboll?

Tanken är att man gång på gång ska känna sympati för den genuine, sympatiske protagonisten med en förlovad högerfot. Han trakasseras av paparazzi. Fansen sjunger om hur hans fru takes it up the arse. Han bänkas. Han förvisas av sin mentor och långvariga tränare Sir Alex Ferguson. Han utsätts för denna oerhörda press, konstant och klarar att ta sig igenom den. Han blir utvisad i VM och hundvalpen Beckham får bära dubbla hundhuvuden efter att England förlorat matchen. Han smutskastas under åren som följer, och upplever de engelska fotbollsfansens brutalitet.

Allt det är sant. Och dokumentären är bra på att skildra det. Den kan med eftertryck och kvalitet berätta om offret Beckham, och ur ett perspektiv är han verkligen ett offer.

Han är ett varumärke maskerat som fotbollsspelare

Hjältesagan som är hur han vinner tillbaka det engelska folkets kärlek är fin. Det är fotbollsromantik.

Men här upphör fotbollsromantiken. Här börjar glidningen mot ondskan.

Dokumentärregissören Fisher Stevens tycks förvandlas till den nervöse advokaten han spelar i "Succession" när han övar på hur han ska hälsa på Real Madrids president Florentino Perez, det närmaste fotbollsvärlden kommer Logan Roy.

Encantado, Presidente.

David Beckham berättar om när han träffade Perez på hans kontor. De blickar ut över Madrid där fyra höghus står på rad. Perez pekar och säger: ”Där är Galácticos. Figo, Ronaldo, Zidane. Och den är du”. Beckham är förtjust. Han är ett varumärke maskerat som fotbollsspelare, men tycks gå på maskeraden, åtminstone i dokumentären.

Figo var också högermittfältare och tyckte själv att det var lite märkligt att de värvade Beckham. Varför gjorde de det egentligen?

”Våra intäkter tredubblades” konstaterar Florentino Perez med stenansikte. 

Ondskan fortsätter när USA kommer och knackar på. Den i dokumentärserien lustiga underdogen MLS, personifierad genom Tim Leiweke. Affärsman och då vd för AEG som ägde LA Galaxy. Med amerikansk entusiasm pratar han om möjligheterna han såg i en bänkad David Beckham. Ingen bänkar David Beckham, proklamerar han med dollartecken i ögonen. Återigen, ett varumärke maskerat som fotbollsspelare.

För första gången går det inte att göra honom till ett begåvat offer längre. Han lockas av Amerika, av Hollywood, av sin vänskap med Tom Cruise, av lönekuvertet som bryter mot MLS regler. Från och med den flytten är dokumentären förlorad. Eftersom berättelsen om fotbollsspelaren är slut.

De tydligaste exemplen på dokumentärens vinkling är att alla Beckhams frisyrer utom rastaflätorna visas och att Qatar inte nämns. Inte ens när han flyttar till det Qatarägda PSG. Inte heller nämns hans 125 miljoner pund stora kontrakt med Qatar som gör honom till talesperson för, ja, landet. Inte heller nämns problematiken med att den metrosexuella fotbollsstjärnan, trots den homofoba fotbollsvärlden blev något av en gayikonunder sina första år av modellande och att det möjligtvis, kanske skulle kunna krocka med Qatars fängslande av hbtq-personer.

Istället är slutet på dokumentären, slutet på hjältesagan David Beckham, att han grillar med familjen – för han älskar att grilla – och att han startar ”Inter Miami”. En egen ”fotbollsklubb” i den obetydliga amerikanska fotbollsligan MLS där klubbarna beskrivs som ”franchises”. Med ett pillemariskt leende kan han berätta att de rosa fotbollsnäten på arenan och på hemmatröjorna var hans idé.

David Beckham hade ett otroligt psyke som idrottsman. Han var en gullig pojkvän som körde många timmar för att få tillbringa fem minuter med sin Posh Spice. Det är sympatiskt när han ifrågasätter hustruns bakgrund som hon beskriver med orden "working class”.

Kanske är det bara entusiasmen över att fotbollsikon efter fotbollsikon kliver in framför kameran som får folk att hylla den här dokumentärserien. 

Och det kanske kunde räcka, om det inte vore för att David Beckham personifierar allt som fått fotboll att inte handla om fotboll. Han var pionjär för den fotboll som nu får världsspelarna att flytta till Saudiarabien. Pionjär för hur den amerikanska ligan fortsätter att kringgå lönetak. Pionjär för fotbollsspelare som reklampelare. En medgörlig spelpjäs i den totala sportwashingen. Man vill tycka om Beckham – och det gör honom perfekt. 

Han är sportwashing främst – människa sekundärt.

Mannen som efter VM 1998 hängde upp en avrättad Beckhamdocka är åtminstone människa främst – dåre sekundärt.