Men så blir det inte.

Serien blir istället som ett mediokert coverband på firma­fest som gör en dansbandsdoftande version av Creedence Clearwater Revival. En kopia på en kopia på en kopia. 

Så kallade ”talking heads”, alltså människor som sitter och pratar rakt in i kameran, är ofta det tröttaste sättet att göra riktig dokumentärfilm. Med skåde­spelare och kring ett påhittad band fungerar inte greppet alls. Dessutom är huvudrollerna som ska föreställa tonåringar en bra bit över 30. 

Till skillnad från filmen ”Almost famous”, som också kretsar kring ett påhittat band i samma tid och stil, så lyckas ”Daisy Jones & the six” aldrig kännas äkta. Seriens 70-tal känns ungefär lika på riktigt som Medeltidsveckan på Gotland. 

Allt det här beror på ­utförande, inte handling. Den är ändå helt okej och baserad på Taylor Jenkins Reid roman med ­samma namn.

Och en hel del tycks ju gilla coverband också.