”Transformationer” är ett samarbete med hemlösa Kulturhuset Stadsteatern som genom en sorts dramatiserad visning vill ställa nya frågor till konstsamlingarna. Vill öppna publikens ögon för vilka kroppsideal och vilka makthierarkier som går att utläsa i hur människor avporträtteras.

Det är fint. Om man som jag är något av en museifantast och sällan blir så lycklig som när någon med stor kunskap ägnar tid åt att förklara något man inte visste, finns mycket härligt att hämta ur den drygt timslånga rundvandringen museets salar. Men – det känns som att ambitionen är högre än så och någonstans mellan ribban och verkligheten famlar man en aning i luften.

Lagom utmanade könsroller

Visningen inleds i ett av ljusgårdens glasrum, där föses vi samman av en blandad grupp skådespelare och museifolk, alla underbart queert utstyrda i 1600- och 1700-talskläder. Stolarna står huller om buller, en vag förväntan om att här kommer något att ställas på spel i luften. En introducerande film om hur maskspel och könade iscensättningar präglat och fortsätter att prägla oss landar dock lite väl mjukt och bekvämt i vår nya, moderna, självbild med lagom utmanade könsroller.

Nästa etapp är 1600-talet och Ann Petrén intar rollen som tuppande vasall, med såväl rustning som tyllkjol på för att åskådliggöra hur pass flytande mansrollens yttre manifestationer var på den tiden. Eftersom det knappt förekom några kvinnor i offentligheten fick män vara lite av båda. Men krigsidealet, mannen som innanför sin rustning gör sig osårbar, det var starkt. Och är det än idag även om rustningen byggs med muskler i stället, som Petrén charmerande slår fast med rimmad emfas.

Via sängkammaren föses vi till 1700-talet och dess teatrala iscensättningar av elitens ställning. Än mer queer bär mannen här gärna rosa och pudrar både sitt ansikte och sin peruk i en strävan att bli så exklusiv och olik den grova pöbeln som möjligt. Samtidigt som kvinnor kunde tillåta sig både yviga gester och ett visst sexuellt uttryck. Allt berättat av museiintendenten Margareta Gynning.

Hon är vår ciceron också in impressionismens sena 1800-tal där hon river romantiserande slöjor från skimrande målningar av Auguste Renoir och skulpturer av gracila balettflickor av Edgar Dégas. Detta handlar om barnprostitution. Om det systematiska exploaterandet av flickors kroppar som pågick i det borgerliga europeiska samhället, samtidigt som ingen ens kunde låtsas om att sex fanns, att kvinnor hade ett könsorgan. 11–12-åriga balettflickor som valdes ut av herrskapsmännen efter föreställningarna, baserat på vilka som ännu inte smittats av syfilis.

Här tätnar tematiken om kön, makt och blick. Detta hur glidningen sker från en iscensatt adel där en viss frihet fanns för androgyna uttryck hos både män och kvinnor, eftersom det feminina ännu inte definierats. Till ett 1800-tal besatt av att skilja könen från varandra, att vetenskapligt kategorisera kvinnor som något helt annat än män.

Frök-hen Sverige i folkdräkt

Här finns en rikedom av kunskap som verkligen ställer de med våra ögon så harmlösa 1800-talsmålningarna i ett helt nytt ljus, som brutala avslöjare av en än mer brutal verklighet. Och som också väcker tankar på hur vår tids besatthet av yta och offentlig persona fört oss närmare 1700-talets adel, att den yttre bilden av oss åter blivit synonymt med vem vi uppfattar oss vara.

Den allra sista delen av ”Transformationer” vill undersöka de av museets konstverk som skapats för att bygga den svenska självbilden. Robert Fux från stadsteatern är alldeles underbar som Frök-hen Sverige i folkdräkt och med en ohämmad, flaggviftande entusiasm inför Sverige. Men här blir det lite snabbt och på ytan. Museet roll i byggande av folksjäl och nation hade förtjänat en helt egen djupdykning – här finns många skuggsidor att belysa.

Lite mer skärpa och ett större risktagande hade ”Transformationer” mått bra av, att våga stanna i det som är obekvämt och skruva sin ingång i samlingarna ännu hårdare.