När Borgerlig Begravning dök upp som från ingenstans strax innan pandemin var de troligtvis Sveriges yngsta punkband. Jag träffar bandet som består av bröderna Eddie, 19, och Frans, 16, på sång och gitarr, respektive trummor, samt den 14-åriga kusinen Julian, på elbas, där allt en gång började. På väggen hänger en flagga med den klassiska Motörhead-skallen ”Snaggeltooth” och på golvet ligger den obligatoriska, uttjänta persiska mattan.  

– Replokalen har vi fått tillgång till genom farsan, som är med och slår på skrot och spelar dragspel i Big Fish. Han har haft den sedan 90-talet och från att vi var små har vi fått hänga med hit för att slå på trummor och elgitarrer – såna grejer. Det har varit en väg för oss in i musiken antar jag, säger Eddie Rudström, som sköter det mesta av snacket.

Att det blev just punk de skulle komma att spela menar de tre kusinerna var något av en tillfällighet. I augusti 2018 tog Eddie, Frans och Julian pendeltåget de knappt sju milen till huvudstaden, för att se det klassiska svenska punkbandet Asta Kask på Gröna Lund. En upplevelse de alla återkommer till som ”helt magisk”. Men ändå var kanske spelningen med Jönzzonligan på Kafé 44, några månader senare, mer ­avgörande för beslutet att ­bilda sitt eget band, menar Julian Rudström. 

– De var inte mycket äldre än oss och det väckte väl nån slags känsla av att även vi skulle kunna göra det, säger han. 

Punken med modersmjölken 

Eddie Rudström fyller i med att han och brorsan fått med sig Ramones och Ebba Grön med modersmjölken, och ”såklart kassettbandspelaren i farsans gamla risiga Volvo 240”.

– I början var vi ju inte direkt skitbra musiker heller, säger Julian.

– Nä, precis! Och då har vi liksom två val. Antingen börjar vi spela punklåtar, covers på Asta Kask och sånt som vi klarar av ganska hyfsat, eller så kör vi AC/DC-låtar och så låter vi skit, avbryter Eddie, och fortsätter:  

– Antingen står man och meckar med en massa svåra riff, eller så spelar man punk och har kul. Lite så var det väl för oss. Vi började spela punk för att det var roligast, och tuffast såklart. Det var kul att känna att man klarade av det, att man lyckades med något, säger han.

”Punken sitter inte i kläderna” 

Vad som verkligen är punk för de unga killarna, förutom den distade gitarren, drivet och den gapiga sången, visar sig dock vara något knepigare att svara på. Det är åtminstone inte det färgade, spretande håret, den målade skinnjackan eller nitarna. Det kan de med enkelhet konstatera, efter att de ­attributen lagts på hyllan sedan de stod på en scen senast. 

– I början gjorde vi som alla andra. Vi satt och lyssnade på vissa punkband och tänkte att vi skulle göra likadant som dem. Alla målade sina skinnjackor, färgade håret. Vi gick all in, säger Eddie Rudström.  

– Men nu ser vi ju inte punk ut alls längre, säger Julian, som återigen blir avbruten av sin äldre kusin:  

– Jag menar, idag har jag en festivaltröja och ett par ljusblå jeans på mig. Jag ser ut som vilken 19-åring som helst. Vi kom på att punk inte alls handlar om den grejen, att spöka ut sig och så, säger Eddie.  

Så vad handlar punk om ­menar ni, förutom musiken? 

– För mig är det främst musiken, men med tanke på att vi faktiskt heter Borgerlig Begravning, så kanske de flesta också begriper att det handlar om att ta ställning till saker. För mig handlar det om solidaritet, humanism och att alla ska få vara som de är, säger Eddie Rudström, som därpå får medhåll från sina bandkamrater när han utvecklar varför han tror att punken åter­igen har kommit tillbaka som en ungdomsrörelse att räkna med.

– På 90-talet, då det blåste ­högervindar, kom det en punkvåg som en reaktion på det. Nu blåser det högervindar igen, och då ser vi en till liten punkvåg. Jag tänker att det hänger ihop, och du hör ju på vårt namn att vi inte gillar borgare. 

I punken bor revolten – däri nånstans ligger kärnan. Det är de unga grabbarna från Uppsala överens om. Men revolten behöver sommaren 2022 inte vara en grön tuppkam och en nitjacka.

– Vi protesterar mot er i vuxenvärlden genom våra texter och vår musik, för ni har inte heller lyckats lösa samhälls­problemen, trots ert missnöje med alla generationer som kom före er. De finns ju kvar, orättvisorna, det är bara att se sig omkring. Vi slår ned näven mot er där, säger Eddie Rudström. 

Går det att prata om att det finns en ung punkkultur idag? 

– Det skulle jag absolut säga att det gör. Men du kan inte förvänta dig att den ska se likadan ut som den gjorde förr. Om man förväntar sig att punkarna ska vara exakt likadana som de var för 30 år sedan, då tror jag att man är helt ute och cyklar, avslutar han.