Anna Svensson och Alexander Alvina Chamberland möttes först i tryckt form, när de var med i samma nummer av RFSU:s tidskrift Ottar och berättade om de övergrepp de varit utsatta för. På den tiden bodde båda i Malmö och träffades för att prata. 

Mötet blev starten på det gemensamma bokprojektet. Skrivandet har pågått i fem år och mycket har hänt i de båda författarnas liv, vilket också har påverkat bokens innehåll.

– Vi var trötta på att höra kommentarer om att en våldtäkt är värre än döden, och ville berätta hur det varit för oss.  I början fokuserade vi på mediabilden, men med tiden började vi intressera oss för fler aspekter, berättar Anna Svensson.

Att skrivprocessen fick ta tid påverkade också bokens ton.

– Vi gick från att vara väldigt arga till att kunna ge en mer nyanserad bild, säger Alexander Alvina Chamberland.

Hade fördomar om sig själv

Anna Svensson berättar i boken om den våldtäkt hon som ung utsattes för i Västindien. Som barn blev hon också utsatt för övergrepp av sin egen pappa och dessa två upplevelser fick hon chansen att bearbeta genom gruppterapi.

För Anna Svensson var det en tid med smärta, men hon kom igen. För att ytterligare bearbeta sina erfarenheter läste hon skildringar av andra drabbade, men hon kunde inte känna igen sig i någon av de texter hon hittade, där det aldrig fanns någon väg bort från lidandet.

En scen hon beskriver är när hon står och diskar på den förskola där hon arbetar och funderar över uppfattningen om att våldtagnas liv skulle vara förstörda. Det var ju bara en dum fördom och stämde inte med den bild hon hade av de andra våldtagna tjejerna i terapigruppen. Ändå tänkte hon så om sig själv.

– Jag hade alltså fördomar om mig själv. Den insikten ledde till en total kortslutning i hjärnan men var också första steget till att må bättre, skriver hon.

Att andra människor ville ha tolkningsföreträde på hennes känslor och upplevelser gjorde henne arg.

– Ända sedan jag insåg att våldtäkterna inte förstört mitt liv har jag velat konfrontera någon som häver ur sig att våldtäkt är värre än döden. Jag har fantiserat om att få sätta dit dem, ställa dem mot väggen och fråga om de tycker att mitt liv ser förstört ut. 

Stämmer inte med uppfattningen

Alexander Alvina Chamberland skriver om en våldtäkt i Amsterdam som lämnade smärta men där varken upplevelsen i sig eller reaktionerna på detta stämmer med uppfattningen om hur det bör vara.

– Det är sju år sedan nu och jag har gjort mängder med grejer, en del positiva och en del destruktiva, för att vara helt ärlig vet jag fortfarande inte riktigt vad som är vad. Och det finns inget som har varit hundra procent positivt och inte heller något som har varit hundra procent destruktivt. En del saker som är till synes destruktiva kan också vara nödvändiga hanteringsmekanismer, som får en att komma vidare. Det är få saker som passar in i motsatsparet – ”bra” eller ”dåligt”.

Hoppas bidra till en mer nyanserad bild

Med boken hoppas de båda författarna på att kunna bidra till en mer nyanserad bild av hur en våldtäkt och dess följder kan se ut.

– Alla kan ha någon som har blivit våldtagen i sin närhet, men övergreppet är omgivet av så mycket tabu och stigma att det inte är alla som berättar om det. Alla deltar också någon gång i en diskussion om våldtäkter och kan då vara med och reproducera fördomarna kring det, säger Alexander Alvina Chamberland.