Men den unge mannen – Adama Traoré – har inget ID och tar sin tillflykt till ett intilliggande hus. När han till slut grips brottas han brutalt ner av tre poliser. ”Jag kan inte andas” är det sista franskmaliska Adama säger innan han dör. Han avlider på sin födelsedag endast 24 år gammal och hans död utlöser stora protester och upplopp i ett redan polariserat och spänt Frankrike.
Flera obduktionsrapporter utfärdas, men inte en enda kommer fram till att dödsorsaken är kvävning utan istället hänvisas till allt från underliggande medicinska tillstånd till drogpåverkan. När det snarlika fallet med George Floyd uppdagas fyra år senare går franska myndigheter ut med en ny rapport om att poliserna i Adamas fall var oskyldiga. Det leder till nya protester solidariska med Black Lives Matter-rörelsen i USA.
2023 frias till slut de franska poliserna för Adamas död av domstol. I februari 2024 går familjens advokat ut med ett pressmeddelande om att en oberoende obduktionsrapport utförd av internationella experter visar på det familjen hela tiden hävdat, att det var just kvävningen under polisens gripande som är dödsorsaken.
Under händelserna efter Adamas död kommer en person att träda fram och bli den viktigaste profilen i den antirasistiska rörelsen i Frankrike.
Vissa kallar henne en ikon.
Adamas storasyster Assa Traore. En vid tillfället 31-årig ensamstående trebarnsmor.
2020 pryder hon omslaget på tidningen Time som ”The Guardian of the year”. Alla som sett bilden kan omöjligen ha glömt fokuset i blicken. Det är en uppsyn som visar på en kvinna som aldrig kommer att backa.
Det blir tydligt att Assa är en person som fyller varje minut till att tala om polisbrutalitet, rasism och den maktasymmetri som drabbar icke vita. Det syns i instragramflödet och kontot där 425 000 följer hennes varje steg, däribland fotbollsstjärnan Joules Kounde (till vardags i Barcelona och franska landslaget) och andra världskändisar.
Inte förrän natten innan min avresa, 00:03 för att vara exakt, plingar det till i telefonen som lyser upp det mörklagda rummet jag precis ska till sängs i. Ett sms från Assa med adress till platsen. Äntligen är det bestämt.
Kris i republiken
Samtidigt har Frankrikes president Emmanuel Macron utlyst nyval efter att ha lidit stort nederlag i EU-valet, där Marine Le Pens ytterhögerparti Nationell samling vann över 30 procent av rösterna.
Det är krisläge.
Vi möts ett stenbelagt förortstorg i södra Paris, med en fontän i mitten, brasserier som omgärdar torget, och gassande sol som får platsen att förvandlas till en kokande kastrull.
Där står Assa. Hon vinkar till mig och tolken med ett stillsamt leende. Det finns ett obegripligt lugn över henne. När jag skriver obegripligt tänker jag på det fruktansvärda hon varit med om. Men det kanske är precis så. Att de som varit på botten och vänt hittar någon form av lugn eller acceptans kring vardagen. Eller så har hon alltid varit precis så behärskad, lugn.
– Frankrike mår inte bra, för att inte säga dåligt. Du vet när min bror mördades… hinner Assa säga innan vi blir avbrutna.
Två män kommer fram och hälsar och förklarar att de sett henne på tv. Assa ler snällt och utbyter några ord, säger hejdå. Nu dimper vännen Adja in med sin 11-åriga dotter och de kramas och skrattar samtidigt som Assa ger dottern sitt bankkort och säger att hon måste få i sig lunch, trots att dottern flera gånger förklarar att hon är mätt. Assa tar vid där hon slutade.
– När min bror dog 2016 var det som att hans död blev en symbol för alla fransmän som förlorat en anhörig i polisens händer och alla som på något vis upplevt polisbrutalitet.
Dömd för förtal
Hon berättar att organisationen ”Justice for Adama committee" som hon startade efter broderns död skapades just som motreaktion. För alla icke vita som drabbas av våld, fysiskt som psykiskt. Främst polisvåld.
När Adama miste livet fick man inte säga att han dött av polisvåld. Hon blev anmäld av polisen för förtal. Assa frikändes först men dömdes senare i ett civilrättsligt mål till böter till en av poliserna. Hon förklarar hur hemskt och surrealistiskt det var att under förtalsrättegången sitta på den anklagades bänk mot polisen som hon hävdar dödade hennes bror. I efterhand menade kritiker att detta bara var en del av de attacker som drabbar personer som fördömer polisvåld.
Assa påpekar flera gånger att skälet till att hon använde orden ”polisvåld” och ”rasism” var för att på riktigt lyfta frågan så att det inte bara handlade om ytterligare en ung svart eller brun man som dör utan att den riktiga orsaken uppmärksammas. Hon säger att Frankrike vägrar erkänna att rasism finns inom deras myndigheter. Att erkänna det är inte en svaghet, tvärtom kommer det att rädda liv, säger hon medan hon skakar på huvudet.
Hennes blick svävar bort över torget men hittar på nytt fokus.
– När jag säger att Frankrike mår dåligt tänker jag på våldet i utsatta områden. Fattigdomen. Att inte kunna komma ut, som att det vore socialt konstruerat att det ska vara så. Att de fattiga ska bo i dessa områden utan en chans att kunna påverka sina liv. Hur vi har ett rättsväsende som skyddar polisen. Det är det kampen för min bror handlar om. Att blotta rasismen inom rättsväsendet. Att visa att när en polis dödar ungdomar i förorterna är det av rasistiska skäl.
Assa berättar, med större allvar, att när någon vägrar stanna och lyda en polis och istället springer iväg kan personen fällas för olydnad och att det nästan uteslutande är nordafrikaner och svarta som stoppas.
Såg ut som en nordafrikan
De vita som stoppas, gör det för att de ser ut som personer från mellanöstern.
Cédric Chouviat var fransk men såg ut som nordafrikan vilket var anledningen till att den 42-åriga budkillen vintern 2020 stoppades i närheten av Eiffeltornet och sedan kvävdes till döds, vilket även obduktionen senare visade. Efter hans död släppte familjen Chouviat ett uttalande där de bad allmänheten att behålla lugnet och samtidigt förklarade att ”Frankrike är inte USA, men Frankrike håller på att bli som USA.”
Att icke vita stoppas mer än den övriga befolkningen är känt i Frankrike och har uppmärksammats av bland annat Amnesty som menar att unga nordafrikanska och svarta män löper 20 gånger så stor risk att stoppas av polis som vita män. Studier visar dessutom att etnisk profilering möjliggörs av den franska polisens omfattande befogenheter att kroppsvisitera människor och kontrollera fordon, vilket ofta sker utan tydlig brottsmisstanke.
Majoriteten av de som skjutits till döds av fransk polis sedan 2017 har varit just svarta eller bruna. Kriminologer kopplar det till 2017 års lagändring som i praktiken innebär att polisen kan skjuta mot ett fordon när en förare inte följer en order. En lag som antogs av dåvarande president François Hollandes socialistiska regering.
– Dessa trakasserier och våld ihop med en klassföraktande och rasistisk politik, säger Assa, skapar protester och upplopp i förorterna och när det sker är det ingen som bryr sig. Men när det sprider sig till vita områden blir det en fråga för hela samhället. Det behöver drabba vita för att frågan ska uppmärksammas, förklarar hon. Poliserna som åker in i förorterna är rejält beväpnade och de unga behandlas som att de vore i en krigszon.
FN säger att Frankrike måste ta i tu med rasismen inom poliskåren samtidigt som Franska UD nekar till att rasism existerar. Varför förnekas det?
– Det är framförallt staten som förnekar rasismens existens.
För att förstå anledningen, säger Assa, behöver vi förstå hur den franska polisen arbetar. De fungerar som en förlängning av den koloniala politik landet sedan länge gjort sig skyldig till. För att motivera övertagandet av andra länder så avhumaniserades människor av fransmännen.
Assa berättar hur hennes fransk-maliska farföräldrar krigade och dog för Frankrike i andra världskriget men aldrig beskrevs som hjältar, utan istället osynliggjordes. Hade de erkänts av Frankrike hade människor som hennes lillebror Adama troligtvis levt idag förklarar hon. Då hade han hyllats och respekterats som barnbarn till en hjälte. Idag betraktas personer som han som det motsatta.
Vad måste göras för att komma till botten med problemen inom polisen?
– Frankrike behöver erkänna sin roll som förtryckare och kolonialmakt och förstå hur det påverkat och fortsätter att påverka de icke vita i landet. Det går inte att tro att polis och andra myndigheter är isolerade från den ideologi som så starkt präglar landet. Vid ett erkännande kan landet ihop med folket ta sig framåt.
Tror du att ett erkännande kan läka människor?
– Det kan åtminstone förändra många saker. Unga i dag skulle lättare kunna hitta sin plats i samhället. Känna att de tillhör och inte är en belastning. Och vid ett erkännande så skulle samhället på riktigt ges möjlighet att destrukturera polisen som idag är en våldsam och rasistisk institution. När staten inte tar på sig skulden så är det som att de fortsätter att samtycka till polisvåldet.
Vad behöver mer hända för att rasismen ska upphöra?
– Det korta svaret är att rättsväsendet behöver vara opartiskt. Det är det inte idag. Barn och unga behöver ges drömmar och hopp istället för att diaboliseras och kriminaliseras av polis och övriga rättsväsendet. Då har vi kommit en bra bit på vägen.
Under samtalet nickar glada förbipasserande till Assa. Ibland ser hon och hälsar varmt tillbaka, andra gånger är hon omedveten om den uppmärksamhet hennes närvaro skapar.
Idag är folket chockade, men vi i rörelsen är inte det.
Hur går tankarna kring valet?
– Folk är chockade över att högerpopulistiska Nationell samling gjort ett så starkt europaparlamentsval, även de vita i storstäderna är tagna. Man har låtit det ske. Jag tänker på politikerna – majoritetssamhället som personligen inte drabbas av rasismen och fransk media som normaliserat en högervriden och rasistisk politik. Våra politiker har haft stor tillgång till etablerade och sociala medier och där har de på grund av det accepterade tonläget obestraffat kunnat uttala sig sexistiskt och rasistiskt. Assa andas ut, tar en mun apelsinjuice och fortsätter:
– När över 1,6 miljoner euro samlas in av allmänheten till den polis som sköt ihjäl 17-åriga Nahel förra året vid en trafikkontroll, borde ingen chockas av ett sådant valresultat. När sådant får bero, är det inte chockerande att röster läggs på högerpopulister. Vi har försökt att avslöja rasismen länge men ingen har velat lyssna. Och idag är folket chockade, men vi i rörelsen är inte det.
Fotbollsspelarna Marcus Thuram och Kylan Mbappe har uppmanat folk att rösta på grund av högerpopulisternas framgångar, men i går träffade jag en ung franskmarockan som sa att inte tänkte göra det eftersom hans röst inte spelar någon roll.
– När det är val sträcker politiker ofta ut en hand för att stå upp mot ett visst parti. Jag tycker inte om det alls. Idag tillåter man partier som Nationell samling som är öppet rasistiska och sedan ber man alla som påverkas av deras propaganda, i synnerhet icke vita, att motverka dem.
– Man kan inte kräva av oss att inte rösta på vissa partier och mota bort den partipolitiska rasismen genom politiska val. Det är inte demokrati. När vi säger att vi utsätts för rasism är det ingen som lyssnar, men när de plötsligt behöver oss vill de att vi ska stå upp mot högerextremisterna. Vi är inte något man skurar golvet med. Som princip tycker att det är viktigt att rösta, men att det hade varit betydligt bättre om de hade gjort något åt saken långt tidigare.
I den nybildade vänsterfronten, ”Nya populära fronten”, som skapats för att utmana Macrons parti och högerpopulistiska Nationell samling, finns partier som har medverkat till att förstöra våra områden
Förortsungdomarna delar känslan av svek, menar hon. De får tidigt veta att de och deras föräldrar inte tillhör och är en börda. De har förstörts inifrån, säger hon, och utsätts dagligen för rasism och våld och tänker att inget kommer att bli bättre.
Det gäller inte enbart polisvåldet utan också skolans blick på dem. De lyssnar inte till deras behov utan bestämmer åt dem i skolval och annat som är avgörande för barnet.
Assa förklarar hur icke vita barn som är högljudda i skolan lätt betraktas som svåra, ouppfostrade och kaxiga medan för de vita barnen hittas det allt för ofta förmildrande omständigheter och anledningar till barnets beteende. Assa menar också att icke vita barns framtidsutsikter sällan är positiva där chanserna till jobb och boende annanstans än i hemområdet nästan är obefintliga.
Det handlar om diskriminering, inget annat, säger hon bestämt.
Det är en dyster bild du beskriver. Har du några planer på att själv rösta?
– I den nybildade vänsterfronten, ”Nya populära fronten”, som skapats för att utmana Macrons parti och högerpopulistiska Nationell samling, finns partier som har medverkat till att förstöra våra områden. Jag känner därför inget behov av att rösta på ett enskilt parti, utan personröstar hellre så att min röst kan stärka den invalda kandidaten.
Hon säger att hon såklart är för demokrati, men att partierna idag inte är folkets representanter, att folket ser igenom deras lögner. Även hon.
Folk jag träffat i Paris menar att ett val mellan Macron och Nationell samling är mellan pest och kolera. Håller du med?
– Jag förstår hur de tänker. Om det bara går att välja mellan pest och kolera så är valet redan gjort åt en. Då blir valet aldrig fritt. För många val har sett ut precis så. Du väljer mellan ett dåligt alternativ och ytterligare ett dåligt alternativ. Det är inte så det ska vara i en demokrati. Frågan vi behöver ställa oss är hur vi ska komma tillbaka till en ordning där folket känner sig representerade och uppfattar att partierna driver en politik i linje med deras utmaningar och drömmar. Där folket känner att de genuint vill ha de politiker de röstar på.
Hur ska det gå till? Och funderar du på att gå in i politiken?
– Genom folket och de olika rörelser som växer fram kan vi få tillbaka demokratin. Rörelser som ger motstånd mot den gällande ordningen. Och vi håller redan på med politik! Syftet med vår organisation ”Justice for Adama committee” är förutom rättvisa för Adama att uppmärksamma frågan om polisbrutalitet och rasism inom rättsväsendet som främst drabbar personer med arabisk och afrikansk bakgrund. Det är där jag vill lägga min kraft, inte partipolitik.
Assas blick under samtalet är hela tiden stadig, fokuserad. Som att hon inte är här för att leka. Tvärtom, allt är på blodigt allvar och högst personligt. Hon ler plötsligt, skakar lätt på huvudet och gestikulerar som för att visa på det absurda i det hon strax ska säga.
– För att politikerna ska nå fram till vanliga människor behöver Frankrike röra sig framåt ihop med folket. Det kan inte vara så att våra politiker nästan uteslutande är vita, utan någon som helst kontakt med verkligheten och de människor de representerar. Sådana personer kommer aldrig att kunna förstå sin befolkning och fatta beslut i linje med vad som är bäst för dem.
– Vi borde kunna rösta på fler personer som ser ut som oss, personer från våra områden som på riktigt bryr sig och vill förena folket. Till exempel har vi områden som Montreuil (en förort öster om Paris) där en arabisk kvinna borde blivit invald som företrädare för sitt parti utifrån hur befolkningen ser ut i området, men där partiet istället väljer in en vit man. Det går inte att ha det så här. Makten ska finnas hos de som känner till stadsdelen, inte någon som kommer dit som en kolonialist och bestämmer. Hon andas djupt, greppar flaskan med apelsinjuice som är det enda som står stilla i vår närhet och tar på nytt sats.
– Endast då makten är förankrad i folket kan saker på riktigt förändras. Jag tänker att organisering, precis som det vi gör och den antirasistiska rörelsen generellt i Frankrike, är av största vikt för att skapa en långsiktig förändring. En förändring som kan gagna folket.
Är organisering vägen fram mot den orättvisa som begås mot svarta och bruna personer i Frankrike?
– Organisering är högst nödvändigt, i Frankrike och internationellt. Rasisterna är organiserade. Politiker och rättsväsendet. Och jag vill hävda att vi har lyckats med vår organisering. Det blir bara större och större uppslutning kring den antirasistiska rörelsen i Frankrike och den stoppas inte på grund av polisens trakasserier. Just nu står vi i ett vägskäl. På ena sidan har vi den franska statens våld och repression och på den andra sidan orädda unga inom olika rörelser som vill höras. Staten är rädda för motståndet och använder sig därför av än mer våld. Just därför behöver vi fortsätta kampen. Desto våldsammare staten blir desto närmare deras stängsel har vi kommit. Vi är inne i en stor förändring. Staten är förstås förskräckta och blir mer våldsamma för att kunna fortsätta upprätthålla det rasistiska system som gynnar dem. Och jag lovar dig att det här kommer att gå till Frankrikes historia, för förändringen är snart här. Och med förändring syftar jag på den kraft som inte längre går med på den etablerade maktens villkor.
Är du rädd för vad som kan hända om Nationell samling vinner valet? Orolig för din och andra icke-vitas skull?
– Absolut, i synnerhet för deras skull, men även för andra utsatta och fattiga. Gör vi inte motstånd kommer våldet öka, rättigheter försvinna och livet att snabbt bli mycket svårare. Livet är redan svårt för många idag, alla kan inte äta sig mätta i Frankrike. Det gäller även vissa vita fransmän.
Går det att vara hoppfull för Frankrikes framtid?
– Om man inte har något hopp kommer man att sluta kämpa. Det tjänar ingenting till att säga åt folk att gå ut på gatan och kämpa om man själv inte tror. Man måste ha hopp för att kunna inge hopp till andra. Vi har ingen rätt att säga att det inte finns något förtröstan för det finns många därute som behöver vår hjälp och litar på oss. Jag tänker på alla de som kämpade mot slaveriet och kolonialismen före oss som aldrig slutade hoppas. Vi har en skyldighet att föra kampen och hoppet vidare.
