”Är svensken människa?” frågade sig Henrik Berggren och Lars Trägårdh i en uppmärksammad bok från 2006, och satte fingret på en skenbar paradox: Hur kommer det sig att mellanmjölks-jante-DDR-landet Lagom, som älskar säkerhetsbälten, köer och att betala skatt, samtidigt är så individualistiskt? (De använde inte exakt det språkbruket, men ni förstår.)
De undersökte 1900-talets välfärdsreformer och visade att allt från dagis till pension genomförts med motivet att säkerställa självständighet från förtryckande samhällsstrukturer såsom klass och kärnfamilj. Individualismen var alltså en viktig kloss i det svenska samhällsbygget.
”Den svenska teorin om kärlek”, kallade de antagandet att medmänskliga relationer måste utgå ifrån fria, självständiga individer, och att alla vuxna människor därför måste vara ekonomiskt oberoende av sina anhöriga. Men självständighet leder till ensamhet, åtminstone om vi ska tro Erik Gandinis dokumentär The Swedish Theory of Love, som visas på Stockholms filmfestival som pågår till och med den 22 november.
Ett inledande kollage sätter tonen: optimistisk marschmusik, kollektiv gymnastik i parken, någon drar fram ett måttband; här ska skapas en perfekt framtidsmänniska. Gandini citerar ur Socialdemokraternas program ”Familjen i framtiden – en socialistisk familjepolitik” (1972), som innehöll rättvisekrav såsom allmän barnomsorg, att föräldrarnas ekonomiska förhållanden inte skall begränsa barnens utveckling, och att både män och kvinnor ska ha möjlighet att kombinera förvärvsarbete med vård av barn. (Visst låter det hemskt?)
Tesen underbyggs med en mängd nedslag: en ensamstående kvinna som gillar att jogga (en symbol för modern, osund hälsofascism); någon som inseminerar fryst sperma medan en kall science fiction-röst läser upp instruktionerna; män med provrör som onanerar bort mannen ur kärnfamiljen; en självmordslägenhet där autogirot gjort att mannen inte upptäckts förrän långt senare; och så ett typiskt svenskt sätt att socialisera – skallgångskedjor.
Ständigt sprängs dystopiska grepp in, som att en kufig dansk spermieentreprenör berättar att vi nu kan föröka oss ”utan fysisk kontakt” – ord som får eka till en kameraåkning genom ett svenskt miljonprogram, med frekvenser bortskurna från både röst- och färgåtergivningen. Vilka möjligheter spermadonationer innebär för människor som inte kan få barn på annat sätt får ingen motsvarande känslomässig behandling.
Men vad vet jag, min böjelse för att tänka själv kanske är ännu en icke önskvärd konsekvens av Socialdemokraternas familjepolitik. Och själv tycker jag att filmens mest dystopiska parti är de skogslevande hippies som skall illustrera alternativet till vår trygga, urbana ensamhet.
Denna ensidiga berättarstil fungerade väl när Gandini i Videocracy (2009) tog sig an serietidningsskurken Silvio Berlusconi. Men relationen mellan individ och kollektiv i välfärdsstater, eller mellan självständighet och ensamhet i moderna samhällen filmas inte lika enkelt från höften.
I ett parti som ärligt talat borde ha klippts bort får vi lära oss hur genuint de lever i Afrika. Stycket inleds med en grupp män med jaktspjut i en tropisk skog, och även om bushmeat på sina håll utgör en viktig proteinkälla så känns bilderna illa valda med tanke på vad som kommer sedan.
För det är dags att träffa filmens berättarröst, en magsur utlandssvensk läkare som flyttat till Etiopien i jakt på ett äkta liv. Här har de verkliga problem, säger han och drar ut ett spjut ur en mans mage. Han berättar stolt på Hans Rosling-svengelska hur sjukhusen använder cykelekrar och buntband i brist på dyr utrustning. Visst, det är inspirerande. Men vad har det med någonting att göra?
Han berättar en skräckhistoria: Röda korset i Sverige gör hembesök hos ensamma äldre. (Gud hjälpe oss?) Det hade aldrig hänt i Afrika, för där dör ingen ensam. Ursäkta, men det är nonsens. Alla som någonsin träffat en utlandssvensk har hört samma gamla monologer om ytliga svenskar som drar el till bastun hela dagarna.
Hur etiopierna ser på individ och kollektiv får vi inte veta genom intervjuer med invånarna själva (eller ens experter). I stället ställs de upp på led inför kameran så att vi får se hur praktfullt oförfalskade de är, och så får läkaren sammanfatta vad hela kontinenten tänker och tycker. ”Vi har mycket att lära av Afrika”, sägs det som hastigast – säkert, om vi får träffa det.
Den spetsiga titeln till trots var de båda författarna balanserade i sina slutsatser. Sverige är uppenbarligen ett framgångsrikt samhällsbygge. Om det är något välfärdsstaten visar så är det att frihet och jämlikhet är två sidor av samma mynt.
Den världsomspännande enkät som Gandini bygger sina argument på, World Values Survey, har inte att göra med någon idé om nationella särarter. Forskarna menar tvärtom att ett lands ekonomiska situation till stor del kan förklara dess värderingar. Ekonomiskt avancerade länder är mer individualistiska – en utveckling som i dag sker med rasande fart i Afrikas framgångsregioner. Det finns kul partier, som när nya svenskar ska lära sig om vår kultur. Men Gandinis tes om vari denna kultur består är svag, så för att svara på frågan: Svensken är människa.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
