Frosseri? Dålig karaktär?

Eller… kärlekslängtan? En längtan så stor och så stark att den dundrar på utan hänsyn till något annat än sin egen tillfredsställelse. Strunt samma om andra går under på kuppen, bara sockret når munnen.

Den schweiziska författaren Dorothee Elmiger skippar i sin vindlande essäbok ”Från sockerfabriken” alla hälsofanatiska moralaspekter av socker. Hennes bok – som kallas roman men mer är ett collage av infall, fakta och anekdoter, visdomar, bekännelser och knasigheter som till sist blir en underbar och svindlande väv – handlar om alla aspekter av socker utom just den. Här finns inga hänvisningar till hur tjock och dum man blir av socker, inget om att man dör av det, får cancer och diabetes.

Alldeles befriande tom på kropp och personlig utveckling är den. Men desto mer upp­tagen av helt andra aspekter av sockrets skadlighet. Nämligen produktionsvillkoren. Hur tätt sammanlänkad sockerproduktionen är med slaveriets historia, med kolonialism, rasism och brutalt förtryck.

Sockerrörsfälten och sockerfabrikerna i Karibien under 1700- och 1800-talets kolonialvälde är ett av spåren i boken. Dorothee Elmiger hänvisar bland annat till den banbrytande naturforskaren Justin Girod-Chantrans resebrev från 1700-talet, hans vittnesmål om den fruktansvärda åsynen av det dödliga arbetet på sockerplantagerna. Hon rotar sig bakåt i slaveriets politiska och ekonomiska historia. Hur det strax blev uppenbart hur svårt det var att få människor att frivilligt förträlas som underbetalda lönearbetare i de nya vidsträckta landområdena i de amerikanska kolonierna, där det tycktes finnas plats för allas drömmar, också den fattiges. Och hur man därför uppfann det storskaliga slaveriet.

Samtidigt rotar Dorothee Elmiger i sockersugets djuppsykologiska mekanismer. I hur begäret efter den tröstande och samtidigt syndfullt berusande sötman, går att spåra till en brist djupt inne i människorna. En brist som kan bli en hunger så stark att den blir hänsynslös. Framför allt om den brinner inuti en av de med verklig makt. En vit, rik man från Europa under kolonialismens, till exempel.

Medan samma hunger i en kvinna vid samma tid bara förvandlar henne till en dårhuspatient, ett intressant fall, en galning. Som patienten Ellen West, vars fall beskrivits och bevarats av Ludwig Binswanger, flitigt citerad i Dorothee Elmiger text, en kvinna så glupsk på mat att hon till sist slog knut på sin gränslösa aptit och började svält sig istället.

I kärnan av hungern sockret.

Även liberalismens fader Adam Smith moffade i sig socker i tid och otid, vet Dorothee Elmigers källor att berätta.

Allt hänger ihop, samtidigt som det krockar med varandra. Fakta och känslor, intryck och tankebanor, buffas och knuffas och bråkar i boken ”Från sockerfabriken”. Genom den löper också författarens egen kärlekslängtan. En C som inte riktigt vill ha henne på samma glupska sätt som hon vill att han ska. Som inte äter hennes mat. Inte faller i hennes sockerfällor. Dessutom hennes egen position i den rasistiska samhällsordningen. Dessutom detta att alls försöka skriva om allt detta svåra och djupa och samtidigt leva helt vanligt och vardagligt, med allt vad det innebär. Allt ska in i texten.

Dorothe Elmiger är lärd som en klok bok och skriver flödande och personligt, inlemmar sin bildning helt sömlöst i sin porlande fors av utforskande av detta med sockret och människan, kärleken, makten och längtan. Men det tar ett tag innan delarna, de spretande associationskedjorna hitåt och ditåt, fogar sig samman och bildar ett mönster. När de gör det blir man alldeles lycklig. Längs vägen måste man läsa Dorothee Elmiger med intensiv koncentration, för att inte förlora bitarna ur sikte och tappa riktningen.