BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Nu kanske detta låter som kritik, men faktum är att Moberg har ganska mycket att säga om 60-talet. Blåjeansen och poppens årtionde, då ungdomarna blev en egen samhällsgrupp och universiteten öppnades, undersöks från alla möjliga håll i hennes romaner. Detta påminns jag om när jag läser hennes ”Snart är det 1968” från 1984, som i dagarna ges ut i nyutgåva. Det är på samma gång en optimistisk och kritisk bok om drömmarnas år, skriven i skärningspunkten mellan ungdoms- och vuxenlitteraturen. Och även om det inte är någon omistlig roman så läser jag den ändå i ett svep.
Först ska det sägas att det är en rätt märklig återutgivning. Ingenstans på omslaget står det att den ingår i en serie, och även om man kan läsa den som en relativt fristående del så vinner boken på att man har de två föregångarna färskt i minne (som borde ha återutgivits i samma volym). Serien inleddes med ”Andra resan till Folkstone” som handlar om den 14-åriga Nina Broman under en språkresa till Storbritannien. Nina är en brådmogen flicka som träffar en soldat och upplever kärlek över klassgränserna. I den andra delen, ”Familjen som sprängdes”, hoppar hon av gymnasiet och flyttar ihop med en radikal norsk journalist som bor på en båt.
Parallellt med detta upplöses föräldrarnas äktenskap och det övergripande temat är alternativa samlevnadsformer. I ”Snart är det 1968” har Nina hunnit bli 18 år och fått en praktikplats på modefirman Lao-Tse (misstänkt likt Mah-Jong). Samtidigt deltar hon i FNL-arbete på kvällar och helger. I en inledande scen i romanen frågar en turist några tjejer var man träffar killar i Stockholm. ”Över tryckpressarna” blir det blixtsnabba svaret, och det är en nyckelreplik.
Om de två första delarna är en hyllning till den frihetliga och kulturradikala 60-talsandan så är den tredje boken mera kritisk. Här börjar sektvänstern dyka upp och grabbar som aldrig varit öster om Åland talar som om de själva startat den kinesiska kulturrevolutionen. I dessa sammanhang framstår Nina som en prudentlig gråsosse, med sina rynkade ögonbryn inför pojkarna som leker revolutionärer. Med detta sagt är det knappast någon svartmålning av 1968. Nina mår bra av att jobba på Lao-Tse, ett företag som drivs med en genuin demokratisk ambition. Som läsare är det också svårt att inte bli nostalgisk inför andan som råder på firman: man vill göra kläder för ”det arbetande folket” – funktionella plagg för människor som inte har tid att stå och stryka innan Vietnamdemonstrationen. Att Moberg blickar tillbaka på tiden med viss värme är uppenbart.
”Snart är det 1968” är en välskriven och charmig roman som jag är glad över att man återutger till 50-årsjubileet av 1968. Att boken är skriven 1984 gör att den inte framstår som någon historisk tillbakablick utan snarare ett snabbt ögonkast över axeln. Jag är svag för den typen av böcker, som står och väger mellan distans och närhet. Kanske kunde något förlag passa på att återutge Gunder Anderssons ”Alla chanser!” som skildrar 1968 från en arbetargrabbs perspektiv. Eller ännu hellre: Olof Mobergs bortglömda pärla ”Demonstrant!” som fångar 1968 med vidöppna sinnen.
Det som gör Åsa Mobergs bok lite unik i förhållande är hennes feministiska infallsvinkel. Idag har det närmast blivit en kliché att låta långhåriga pojkar som talar om ”USA-imperialismen” i början spöa sina flickvänner i slutet, men 1984 var bilden knappast kutym.
Och kanske är det just detta – den feministiska blicken – som är poängen med böckerna. När jag bläddrar igenom de föregående delarna upptäcker jag att de präglas av flickans oro över att inte få blomma ut som människa. I den första delen undrar Nina om hon ska hinna bli av med oskulden innan atombomben smäller. I den sista delen oroar hon sig för att den första orgasmen inte ska komma innan världsrevolutionen startar. Så sammanfattas 60-talet i ett nötskal från en kvinnopolitisk synvinkel.
