BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Språket spelar mindre roll. Med tecken och minspel kan vi förstå varandra även om jag inte kan fråga om apelsinerna är söta eller om den här knappen finns i mindre storlek. Det är roligt att passa in. Glömda erfarenheter kommer seglande i medvetandet och blir alldeles nya. Just sådär slog också min mormor knut på en tråd!
Med åren har jag lärt mig att passa in i nya miljöer. I ett gym fyllt av träningsmaskiner, på åskådarbänkarna i en idrottshall. I många av vårdens väntrum, på obekväma pallar vid sjukhussängar, i sjukhuskorridorer där inga stolar finns.
Att checka in på hotell kan vara konstigt. Ibland är receptionen så flott att jag känner mig extra rufsig, skrynklig och inte alls i nivå med vad det här hotellet har rätt att vänta sig. Jag ser mig omkring och upptäcker att de flesta andra gästerna ser ut ungefär som jag. Vi duger inte riktigt.
Liknande erfarenheter har jag av att resa med båtfärja. En tidig morgon söker jag en sittplats och en kopp kaffe. Och finner att miljön ser ut att välkomna välklädda människor som en sen kväll vill dricka vin och dansa. Jag räcker inte till för den här miljön, som trots allt transporterar människor och bagage alla tider på dygnet.
Lyxbutiker har otaliga sätt att hålla människor borta. Kostymklädd man håller upp dörren, högdragna anställda blickar i taket och svarar på en fråga med ett förvånat uttryck. Budskapet är: du är på fel plats, var snäll och gå. Tanken är också att de som har råd, de riktiga kunderna, snarast lockas dit av butikens attityd.
Men det kan också vara så att drömmen om den riktiga kunden, som den drömmen uttrycks i inredning och i personalens inställning, är starkare än verkligheten. Restaurangen borde ha tjusigare gäster än de verkliga. Butiken borde ha kunder som köper dyrare saker än de verkliga kunderna. Man byggde för människor som inte finns.
Den kinesiska byn uppför en jättegalleria. Där enkla bostäder legat planeras nu för inköp av lyxväskor, kosmetika och armbandsur med guldarmband tjocka som larvfötter på en pansarvagn. Hundratals andra byar gör likadant. Men vem ska köpa?
De flesta som får hjälp av den svenska sjukhusvården är gamla. De har ofta flera hälsoproblem samtidigt, olika allvarliga. De kan få hjälp att må mycket bättre, men många kan inte räkna med att bli helt friska igen.
Nu har nya Karolinska sjukhuset byggts i Stockholm. Det ska ta emot patienter som behöver akut specialistvård och som efter mycket kort vårdtid ska sändas till andra sjukhus för fortsatt vård. Det är viktiga uppgifter. Svårt sjuka får just den hjälp som krävs.
Men för mig verkar det klart att drömmen om den rätta patienten har fått stå i vägen för verklighetens vårdbehövande. Barnavdelningar är inte anpassade för barn och deras föräldrar, som behöver någonstans att göra litet mat under långa orosnätter, och plats att sova intill sitt barn. Kirurger kan inte öva sin skicklighet eftersom de svåraste fallen inte är tillräckligt många, och de enklare fallen inte har på det nya sjukhuset att göra. De andra sjukhusen som ska ta vid är redan fullbelagda.
Vilken är då den tänkta nya patienten? En person som kommer in med ambulanshelikopter, svårt och akut sjuk och som behöver få snabba och skickliga åtgärder under kort tid. Det är underbart att dessa patienter kan få god hjälp. Men de är inte tillräckligt många för det nya sjukhuset, särskilt jämfört med alla de andra som behöver medicinska insatser som tar litet längre tid, som är litet mindre akuta.
Drömmen om den rätta patienten gör att så många inte passar in. Att inte få rätt vård när den behövs är ju oändligt mycket allvarligare än att känna sig fel på en färja, i en verkstadslokal eller i en landsbygdsgalleria som ska fyllas av dyrbara onödigheter.
Drömmen om den rätta patienten hör samman med önskan om att arbeta med elitvård, högstatusingrepp och banbrytande forskning. Att bygga ett stort sjukhus på just den drömmen har blivit en dyrbar historia. Framför allt för alla de verkliga patienter som inte får plats i drömmen.
