Att den här världen, som egentligen skulle kunna vara så vacker, med människor som är snälla mot varandra och hjälper varandra över gatan, har blivit nån slags jävla claypit där folk trampar ner varandra i dyn för att komma upp till den ynka procent av mänskligheten som sitter på scenkanten och skrattar åt alla som krälar därnere. Och det är ju trist att det blivit så. Men vafan, jag har ju gjort så gott jag har kunnat.

Nu orkar jag inte längre. Ni får väl göra nåt själva. Vänliga Hälsningar. Gud.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

För så är det.  Den centralaste och numera enda nu levande vuxna människan från min barndom, min morsa, kan jag inte längre fråga om hur det här livet egentligen ligger till.  För hon bara hittar på saker nuförtiden. Hon hittar på ganska roliga saker, men dom stämmer inte med verkligheten. Hon hittar på spännande grejor om att Jens Stoltenberg och att jag är på ett valfångstskepp i Norge.

Jag har nyss varit hemma hos henne, jag och syrran skulle träffa hennes biståndshandläggare för att vi vill att hemtjänst ska utvidgas.

– Jamen jag klarar mej så bra, säjer morsan.

Men det gör hon inte.

Jag var ganska liten när jag upptäckte att vuxna ljög. Det var skrämmande, men jag har haft nytta av det i mitt liv. Det har gjort mej skeptisk till auktoriteter. Och till reklam, jag tror jag är ganska okänslig för reklam. Men fan vet. Dagens propagandister är ju så mycket skickligare än 30-talets. Goebbels skulle bli grön av avund. Men dom är oroade, reklamguruerna.

90 procent av svenskarna gör någonting annat under reklamavbrottet. 45 procent av har Adblockers på sin webbläsare. Vi vänder oss bort, spolar förbi och hoppar över. Vi är egentligen inte trötta på reklam. Vi är trötta på att bli avbrutna av kommunikation som inte berör.

Så dom vill beröra oss. Med sitt magiska trollspö. Berätta sagor för oss.

”När reklamen flyttat från hjärtat till plånboken – från det emotionella till det rationella, riskerar magin försvinna”, läser jag i tidningen Resumé. Det är ju synd, skriver dom sen.

Och man vill ju tro på magin, på sagorna man hör av sin mamma. Eller pappa. Man vill ju tro på Gud. Man vill att nån ska veta vafan den här tragiska farsen går ut på. Så dom som chansar lite, dom som är bra på att killgissa lite, dom kan komma långt här i världen.

Vi stackars människor, vår längtan efter underkastelse verkar vara omättlig.

Så jävla skönt att ha en Gud att gnälla på.

Läste på morgonen innan jag drog till morsan om har smältvatten har börjat läcka in i bergrummet under permafrosten på Svalbard. Ni vet, där dom skulle förvara olika sorters fröer till maten vi äter, ja och så till fläsket du/jag äter, svinen som lider i Danmarks alla koncentrationsläger för grisar matas med majs och soja.

Ja, alltså där skulle världens genetiska förmåga att framställa livsmedel ligga säkert för tidens tand, till och med ett atomkrig skulle det klara av. 

Med hjälp av permafrosten, oberoende av elektricitet och maskiner, skulle fröna kunna bevaras i kylan där. Men den klimatkris som vi nu börjar skönja som en liten svart kant vid horisonten har alltså redan börjat gnaga hål på den förhoppningen. 

Den lilla notisen överskuggade givetvis av nåt nytt mord nånstans, med spektakulärara detaljer. Mördaren hade använt vissa attiraljer.

Dessa nämndes i bladet. Och det var ju bra det.

Vårt behov av sagor är enormt, vi vill inte höra nyheter som är tråkiga och långsamma, fort och blodigt skareva, som en snabbt serverad blodig biff från Danmark. Sen avslutas gärna aftonen med en engelsk kriminalserie där folk står och snackar över liken som ligger under lakanen.

Min morsa vågar inte gå ner i Fasrta Centrum. Det är så mycket våld nuförtiden, säjer hon.

Jag vet inte, men jag tror det var mer våld i Farsta på 70-talet. Jag minns själv när en snubbe som hette Lasse drog upp en pistol och skulle skjuta mej. Det är faktiskt sant. Lasse var ganska galen av amfetamin och ett flerårigt sniffande, vi var på väg till OK-macken vid Forshagagatan, det var mitt i natten.

– Ha ha, gick du på den, sa Lasse och stoppade ner pistolen i byxlinningen.

Han dog lite senare, ihjälsparkad av en massa folk vid tricken. Ingen kunde sättas dit för mordet.

Då var inte morsan rädd för Farsta Centrum. Det är hon nu. Det är så mycket våld ju, i tidningarna.

Morsan har klippt av sladden till trygghetslarmet. Det var en högtalare kopplad till sladden, när vi prövade larmet genom att trycka på det så kom en röst ut i rummet och sa hennes namn. Hur har du det? frågade rösten.

Kanske hon kände sej avlyssnad och övervakad. Hon klippte av sladden.

Flera decennier tidigare åkte vi igenom hennes forna fosterland, DDR. Då kände hon sej också övervakad. Nu har den där bilen följt oss ända från Sassnitz, sa hon. Farsan tyckte hon var paranoid.

Nu har det ju visat sej att morsan antagligen hade rätt, Stasi hade hundratusentals medarbetare och ganska oändliga resurser. Och morsan hade flytt landet under det tidiga 50-talet, innan muren. Så hon var nog värd att hålla ett öga på, tyckte dom.

Även en paranoiker kan vara förföljd, som Kurt Cobain sa.

Just nu står Trump tillsammans med Saudiarabiens oljemiljonärer och säjer att terrorister ska förvisas från jorden. Nån har uppenbarligen röstat på Trump. Nån har uppenbarligen gett honom mandat att stå där, med sin gamla valkiga, fläskuppbyggda kropp dold under en slöja av slips och kostym, och säja detta.

Vi människor måste snart, väldigt snart mogna från vår längtan efter en mamma och en pappa som vet vad det här livet går ut på.

Vi måste ta ansvar för det här. Göra som Malena Ernman. Sluta flyga flygmaskiner. 

Vi måste göra som Jesus och säja till den här procenten som äger mer än halva jordens befolkning, att det kommer vara lättare för en kamel att komma in i himmelriket än vad det är för er att få vara med på vårt party.

Vi måste bojkotta deras lösningar att köpa mer och mer av deras skit.

Vi måste ta vårt ansvar som medborgare och gå i permanent generalstrejk.

Reklamen har förlorat sin magi, det finns inget kvar att tro på, gråter PR-nissarna i Resumé. 

Fan va skönt. Då kanske vi kan bli vuxna till slut.

Och vara lite snälla mot våra åldrande föräldrar.