Jag tycker inte om våren när den kommer brakande med rekordvärme i mars. Då fungerar nämligen inte mina förträngningsmekanismer längre. Allt det där jag blundar för blir verklighet. Människans påverkan på naturen blir alltför tydlig. Jag ser smältande isar och stora flyktingströmmar. Fram träder en orättvis värld där de starka äter de svaga. En allt för varm vår kommer med en osminkad sanning i skarpa bilder.

Nu är jag inte ensam om att inte ta konsekvenserna av den kunskap jag faktiskt besitter. Det gör inte saken bättre. Jag kör bil fast jag vet att det förpestar luften. Jag gör långa flygresor som är en riktigt stor miljöbov. Jag har en slant på banken fast miljoner människor inte har mat för dagen. Med några enkla kommandon på datorn kan jag rädda livet på små flickor och pojkar. Men jag gör det inte. Jag bidrar liksom de flesta andra till att jorden blir förstörd och jag understöder en djupt orättfärdig fördelning av jordens resurser genom att envist hålla fast vid det jag äger. Jag tänker mer på att köpa ett berg åt mina barnbarn, så att de säkert har någonstans att vara när floden kommer, än hur det går för alla andra stackare som redan står med vatten till knäna. 

Jag lever i ett litet perspektiv där stora världen allt mer sällan gör intryck på mig. Det bor sex miljarder människor på jorden och jag och många med mig agerar som om vi gav fullständigt fan i de flesta av dem. Det stora engagemanget i det stora perspektivet har gått förlorat i privata små liv där varje individ är ett egotrippat bolag som ska bära sina egna kostnader. Och jag som alltid har hatat det där upptäcker att jag långsamt har anpassats till rådande omständigheter och till sist gett efter. 

Jag känner mig fångad i en kapitalistisk fälla. Men jag vill inte skylla ifrån mig, Jag kunde ha sprattlat emot lite mer. Och ensam med mig själv kan jag bara konstatera att bara den som låter sig fångas blir fångad. 

Jag har ett gammalt politiskt intresse att falla tillbaka på. Det tillhör på något märkligt sätt det förflutna. Jag och många av mina gamla vänner samlas kring minnet av en tid som flytt som vore den en lägereld. Det är där vi har lämnat kvar vårt politiska tankegods. Det är där borta vi har lämnat det vi i själva verket tror på.  Som om det hörde hemma i en annan tid, i en annan värld. Men egentligen har inget förändrats. Jag tror fortfarande på massornas rätt. Jag tror på solidaritet och jag tror på att ta från de rika och ge åt de fattiga. Men jag har för länge sedan krupit in i mig själv och i bästa fall kommit ut med en liten sång om den lille mannen i den stora världen. Men möjligen kan jag förändras en gång till, tänker jag. Åtminstone lite grann.

Och kanske är det därför jag nu sätter ner foten lite försiktigt i det politiska livet i Nora kommun. Det är inte mer än en markering i skrivande stund. Och kanske blir det inget annat heller. Inför nästa val återfinns jag på Vänsterpartiets valsedlar i Nora. På icke valbar plats, men ändå. Och jag vet naturligtvis att kommunpolitik i än mindre grad handlar om ideologi. Men just nu handlar det i ärlighetens namn mer om vad politiken kan göra för mig än vad jag kan göra för politiken. 

Jag har blivit tillfrågad och accepterat. Om det blir något mer får vi se. Vi börjar så här. Kanske kan det göra något med mitt perspektiv. Kanske kan den inre monologen ta fart igen där jag tillför ett element av handling i den redan överlastade tankevärlden. Jag bor i Nora OCH  i världen. Det går inte att komma undan. 

Men jag ska nog ändå kolla vad ett berg kan kosta i runda slängar.