”Debatten har också sällan tagit sig an den existentiella fråga som infinner sig redan i ung ålder: Vill jag att mina föräldrar ska titta på mig och se en främling? Det innebär att varje tilltjatat biobesök, skolresa eller kort kjol kan vara en seger och en förlust på samma gång.”

De senaste tio åren har jag varit aktiv i Kvinnors nätverk, en organisation som jobbar mot hedersförtryck, och har kommit nära ganska många unga tjejer som vuxit upp i hederskulturer. Jag har på nära håll sett den existentiella vånda Chukri beskriver.

Jag tänker på A. Hon fick nog en dag och sprang rakt ut i snön utan skor, bara stack från sin familj, stod inte ut. Sprang tills hon så småningom blev hittad av socialtjänsten. Visst fick hon hjälp, men inom henne pågick en konflikt som var svår att rå på. Samtidigt som hon valde att leva sekulärt – skrev poesi, rappade och träffade vänner – så fanns en ångest över att ha lämnat en mamma och en syster bakom sig, en ångest som aldrig släppte. A hade ett stöd omkring sig, från socialtjänsten, skolan och volontärer. Hon kände sig trygg – om än begränsad – av att inte kunna leva öppet. Jag trodde att hon långsamt höll på att hitta en väg ut ur ångesten. Tills telefonsamtalet kom om att hon nu låg inlagd på ett sjukhus, efter ett självmordsförsök.

A överlevde. Dagen när hon skrevs ut från sjukhuset valde hon att berätta vad som hänt. Hon hade fattat beslutet att lämna det fria livet och flytta hem. Men när det beslutet väl var fattat ville hon inte längre leva.

Jag har sett många exempel på ångest driven av dubbelheten i att ta sig ut, men samtidigt inte förmå släppa de känslomässiga banden till släkten. B som valde att ge sig av på en resa hennes pappa planerat för att göra en ”oskuldsoperation” för att hon skulle kunna gifta sig utan att dra ”skam” över familjen. Hon ångrade sig på halva vägen, bad om och fick hjälp att ta sig tillbaka till Sverige – men kunde heller aldrig släppa taget. I sommar ska hennes bröllop stå i Afghanistan – om hon inte ångrar sig igen.

C bröt kontakten med sin familj, men efter några år vände hon hem när hennes syster la ett kompromissförslag: Ett arrangerat äktenskap med en ung och gullig kille med rötter i hemlandet, men som vuxit upp i Sverige.

Sist jag pratade med C sa hon att hon hade det bra, men att hon ändå ångrade sig. För att hennes make ogillar hederskulturen räcker inte. De är båda fångna i släktens förväntningar. Och det är inte det liv C vill ha – egentligen.

Alla som ber om hjälp för att ta sig ur hedersförtrycket riskerar självklart inte att bli mördade. Alla riskerar inte heller att utsättas för våld. Däremot tvingas alla leva med våndan av att ha brutit upp och lämnat älskade nära bakom sig – eller att vara kvar, och hantera den existentiella ångest det innebär att antingen kompromissa eller bli betraktad som en främling.

Det finns inga lätta svar på hur detta ska bekämpas.

Men samtidigt som vi inser kraften i denna problematik och att det stöd som behövs i hög utsträckning är psykosocialt, får vi inte heller förleda oss att tro att våndan blir värre av att samhället inte gör någonting.

Jag tänker på D. Efter att hon berättat om hedersförtrycket i hemmet för sin kurator och omedelbart omhändertogs, grät hon, tog tillbaks allt hon sagt om hemförhållandena och upprepade konstant: ”Jag vill hem, jag vill hem, jag vill hem!” Socialtjänsten svarade att de tror mer på vad hon berättade för kuratorn och att hon därför inte får gå hem.

Först efter ett år av ”Jag vill hem!” orkade hon erkänna för sig själv att allt hon berättat var sant. Och då bad hon om hjälp med att hitta adressen till kuratorn, ville skriva ett brev och tacka för att kuratorn ingrep – trots hennes protester.

Och kanske är det den viktigaste lärdomen. Barn/unga ska inte själva ta ställning till om de står ut med förtryck och våld eller värdera om den existentiella dubbelheten är okej, det ska vuxenvärlden göra – trots att den inre våndan alls inte är enkelt åtgärdad.