– Nu grips vi inte av panik, Klara. Vi kommer inte fortare fram till förskolan för det.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Det växlar om till grönt och jag gasar på.

– Nu! Nu! Nu! ropar jag och rullar två meter. Trafikljuset blir gult och jag sitter fast igen. 

– Helvete. Skit. Gråt. Jag böjer huvudet ner och dunkar det mot ratten. 

Ombyggnationerna i trafiken har sedan i somras vänt upp och ner på stan. Du svänger höger mot Stortorget och fastnar i en trång passage som leder till en återvändsgränd. Du åker mot universitetet för att sedan bli omdirigerad i en cirkel för att komma ut mot Brickebacken. Du försöker köra en genväg för att slippa Rudbäcksgatan och fastnar i ett gytter av vägspärrar i Sörby. Och hela situationen mynnar ut i en alldeles självklar fråga, en sådan som avslöjar mycket om vem du är och var du står. Hur reagerar du?

Jag dunkar alltså huvudet mot ratten. Av ren känslomässig och ideologisk kris. Jag ser för min inre syn min dotters ansikte krökas i tårar. 

– Mamma, ropar hon mycket desperat på ett filmiskt vis, mamma var är du? 

Men den synen är egentligen bara något som jag får för mig för att jag vill rättfärdiga mig själv. Jag kan nämligen inte leva med det faktum att jag är bilist. Bilden på näthinnan ändras och jag ser hur jag sitter i en cirkel fylld av främlingar. 

– Hej, jag heter Klara och jag är bilist. Hej, Klara, säger deltagarna och sedan börjar vi tillsammans en resa mot att bli fria från vår bilism. Vi gör det genom sinnesroböner, ljummet kaffe och tårar. Första gången vi ska "dela med oss" berättar jag om hur jag genom mitt liv alltid svurit över ombyggnationer i trafiken som drabbat mig. Men hur jag en dag, i en bilkö vid korsningen Rudbäcksgatan-Trädgårdgatan insåg att jag är en av dem som skapat den situation som jag förargas över. Att skulden inte alltid går att skjuta över på andra. Jag är problemet och det är det jag måste börja ta itu med. Jag faller i gråt och alla applåderar åt mitt mod.

En bil bakom mig i kön har påbörjat ett utbrytningsförsök. Det är en svart stadsjeep som svänger ut samtidigt som den blinkar, trycker på gasen och susar ut i högerfil. Andra bilar tutar och bromsar. Jag ser förarens ansikte när bilen susar förbi. Det är ett argt, ett kränkt ansikte som nu tycker att det tar sin rättmätiga plats. En moderat, funderar jag, eller kanske en sverigedemokrat? Det är lite av en favoritlek jag har, att mycket fördomsfullt gissa partitillhörighet utifrån körstil och trafikbeteende. En lek som blivit extra spetsig i centrala Örebro den här sommaren och hösten. 

Det blir rött igen och jag hamnar jämsides med en kvinna i medelåldern. Jag känner igen mig i hennes ansikte, men hon ser ännu mer tungsint ut. Hon ser att jag glor på henne och hon ler milt mot mig. En grön parkas, en skuldtyngd miljöpartist. Jag ler tillbaka. Två filer bort sitter en ung kille i en ganska flådig bil. Det dunkar från hans bil av hög musik och han ser nästan avspänd ut. En frihetsälskande liberal tänker jag och skrattar lite åt att han tänker göra en högersväng. Han kommer att fastna i den trånga återvändsgränden. Men det vet han ännu inte om.    

Min kö rör sig och jag glider bort från liberalen, miljöpartisten och rättshaveristen. Jag tänker att trafikbeteenden speglar våra medborgarbeteenden på individnivå, men också säger något om vad som behöver lösas ur ett samhällsperspektiv. 

Varför tar jag exempelvis bilen från jobbet i stället för cykeln? Jo, för att jag vill hämta min dotter innan förskolan stänger och verksamheten flyttar till jourdagis, för jourdagis får mig att känna mig som en mycket dålig mamma. Och i matchen miljö v/s min dotter vinner barnet (eller min ovilja att känna mig som en dålig mamma?). 

Vem gör det mig till? Vilken partitillhörighet har jag? Och hur löser man problemet?