Jag reste till Prag härom året för att färdigställa det där manuskriptet jag har burit inom mig så länge. Det om min barndoms sår som skulle förklara och försvara det barn som var och är jag. Jag hade inväntat rätt tillfälle och tyckte att avståndet var det rätta för att jag skulle kunna beskriva det på det sätt jag vill utan spår av offermentalitet eller hurtiga självhjälpsambitioner som skymmer sikten.
Tiden var inne och avståndet gjorde jag mig genom att puttra ner mot Europas hjärta i min gamla Skoda. Packningen: En bärbar dator och några rustningar för olika eventualiteter. Kortbyxor för solsken och paraply för oväder och det nödvändigaste däremellan. Det kändes som om jag hade stämt möte med mig själv som pojke i den stad jag så länge har åtrått. Vi skulle sätta oss ner och lugnt resonera oss genom det liv vi delar. Och ett manus blev det faktiskt. Det ligger och tar plats på hårddisken och jag tar upp det ibland. En dag blir det kanske klart. Men något annat kom i vägen och jag är den förste att medge att jag tappade fokus och riktning.
Jag upptäckte nämligen att det fanns en massa linjer i himlen, spårvagnsledningar och annat som gick kors och tvärs och hit och dit. Kanske var det den lille matematikern i mig som vaknade till liv. Han som ser geometriska ytor i stället för en svindlande rymd med vilsna fåglar i. Till slut så till den milda grad att jag blev stående. Jag var uppkopplad på ett nytt seende, som ger kvadratiska utsnitt
i stället för helheter. Och eftersom jag hade lånat en liten kompaktkamera av min yngsta son började jag föreviga de linjer som pryder himlen över Centraleuropas vackraste stad. Mitt skrivande blev lidande. Och här kan säkert en och annan med god insikt i människans psyke placera in mig utefter någon skala och därefter dekorera min personlighet med lämplig bokstavskombination. Gör gärna det. Det är som det är.
Jag kanske inte var redo helt enkelt eller så hittade jag på en utväg för att slippa. Eller var det något med själva staden med byggnader från nio sekel, genomskuren av floden Moldau med sina 18 broar? Eller hur Franz Kafka tittade på mig från stora affischer? Var det bara så att jag var i en stad med rubbade perspektiv och alternativa flödesscheman? Och där och då vaknade en helt annan gestalt till liv som en Törnrosa som slog upp ögonen efter hundraårig sömn. En som tydligen hade funnits inlåst bland de andra förvirrade drömmarna.
Jag är uppväxt med bilder. Farsan tog med mig på utställningar när jag var liten och senare öppnade han en liten konsthandel. Riktigt hur mitt bildseende har utvecklats genom åren vet jag inte. Det måste ha pågått i en undanskymd del av mig själv. Lite utanför synfältet. Nu fanns där en strid ström av idéer som jag tydligen hade samlat på mig under åren.
Och två år senare står jag med ett märkligt facit i hand. Jag upptäckte att jag hade träffat någon sorts marknad. Jag sålde mina bilder. I rätt hög fart faktiskt. Och jag fick ha en separatutställning på hemmaplan och i vinter en i grannkommunen. Jag blev till och med antagen till Länsmuseets jurybedömda utställning Länets konst i våras.
Ingen är mer förvånad än jag. Och mest överraskad är jag över att det liv jag hade utstakat åt mig själv helt oväntat innehöll något mer. Och det får mig att verkligen tro på att det finns ingångar där man minst anar dem. Och förmodligen kan man bara hitta dem när man letar efter något helt annat.
