Första gången jag hörde termen var framför ett tidningsställ på Pressbyrån.

”Jag vill ha Tantomen!” gastade en liten arg tjej i bakvänd keps och huvtröja. ”Tantooooomen!”

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Det kan ha varit ett fall av barnsligt feluttal, men det tror jag inte. Den tjejen ville och skulle ha Tantomen, seriehjältinnan som ställer allt tillrätta utan att ens faderns skalle är inblandad – och det framgick att hon var fullt övertygad om att hennes idol fanns på riktigt.

Det hade hon fullkomligt rätt i.

Fast naturligtvis är verklighetens Tantomen inte en töntig seriefigur från Marvel comics. Hon är mycket mera än så, och hon utför sällan sina hjältedåd i baddräkt.

Tantomen har vanligen passerat den ålder då hon luras stoppa behån med cancerframkallande implantat och puta med collagenläppar. Denna äldre Tantomen klär sig i säckiga trikåer, troligen vävda på sjuttitalet av de trogna Mahjong.

Hon bryr sig inte ett dugg om att valkarna framträder, de utgör bara skyddande vaddering när hon faller och förresten uppskattas de ofta av både barn och barnbarn. (Jag minns när min yngste slog armarna om mitt stadiga lår och sa: ”Va fiiin du är mamma! Precis som Sumo!”) 

Tantomen har, precis som sin kollega Fantomen, gott om förebilder i generationer bakåt. Strävsamma niobarnsmammor som försörjt ungskockar på magra soldattorp medan gubben varit i kriget, statarkärringar som jobbat tolvtimmarskift i lagårn och sen gått hem till sitt prydliga rum i statarlängan och kritat spisen och fött barn i kammaren, kvinnor som tvättat en jättebyk vid klappbryggan och sen burit hem mannen från krogen. 

Tantomen har tid och kraft för alla. Alla samhällen har vilat på hennes breda rygg fastän hon (liksom sin manlige kollega) varit okänd och hemlig och dragit sig tillbaka innan någon kommit på idén att tacka henne.

Liksom han har hon i hemlighet också haft direkta kanaler till makten och besluten. Fantomen lämnar sina meddelanden i till djungelpatrullens överbefälhavare genom en underjordisk gång, Tantomen har viskat ett och annat i örat på maken/sonen/brodern som sitter på maktens tribuner. På hennes rygg vilar förresten också hela det svenska kulturlivet, det är ju hon som utgör minst tre fjärdedelar av publiken på alla teatrar, gallerier och bibliotek.

Till skillnad från Fantomen slår Tantomen sällan folk på käften och hon indelar inte mänskligheten i onda och goda. Hon vet att illa hanterade barnstackare kan växa snett och hon har värmt både uslingar och utstötta vid sin rejäla barm (D-kupa).

Men när inget annat hjälper går hon ut och ryter som en lejoninna, som de ryska soldatmödrarna och de galna mormödrarna i Argentina gjorde, idag stickar hon en rosa pussyhat och drar i jätteflockar längs världens gator. I Afrika kan hon visa rumpan som en yttersta förolämpning, och diktatorer viker sig. I Sverige kan inte SD och Avpixlat lura henne hälften så lätt som de lurar gossarna.

Liksom Fantomen får hon inte betalt efter insats, men liksom han har hon en hemlig skattkammare i sin grotta. Fast där hans består av guld och juveler består hennes i skyddslingarnas kärlek och tillgivenhet.

Sådan betalar dock varken hyra eller mat – så nu är det banne mig tid att höja lönerna i vården!