Läs också: Göran Greider: David Bowie gjorde oss till hjältar

Jag klippte omsorgsfullt ut bilden av David Bowie ur en Chili-tidning som jag stulit från ungdomsmottagningen i Nässjö och nålade fast den över huvudkudden på min rosa tapet med vita fjärilar. Alldeles mitt emellan min rosa väggtelefon och min märkessköld med simborgarmärket. Jag ville ha den nära. Kunna titta på den och låta den föra mig bort.

Få artister har haft en sån betydande inverkan på mina drömmar om livet som David Bowie. De tankar som inte fick plats i mitt flickrum i Nässjö tog han med på könsöverskridande äventyr i rymden. Det är jag honom så oändligt tacksam för.

Han har vidgat livet för så många av oss.

”Look up here I´m in heaven” sjunger han i sitt nästintill kusliga farväl Lazarus, som gavs ut strax före hans död. Den fenomenala videon till låten, signerad svensken Johan Renck, avslutas med att sångaren stänger in sig i en garderob.

Att iscensätta sin död på det sättet är ingenting annat än fullkomligt storslaget.

Hela Bowies offentliga liv kan ses som ett ständigt utträde ur garderoben. Att han gick in i den igen strax innan han dog och stängde dörren om sig kan vara det mest omsorgsfulla uttåget ur ett konstnärsliv någonsin.

David Bowie var för många män det som Patti Smith med sitt kompromisslösa uttryck var för kvinnorna: en könsöverskridande frihetshjälte. Hans betydelse för vårt sätt att se på kön, maskulinitet och manlighet kan inte överskattas.

Många är vi som har stångats mot självutnämnda könspoliser. De har funnits på skolgårdar och på arbetsplatser, i replokaler och i uppehållsrum, i vårdnadsmål och på fertilitetskliniker. Många har mått dåligt i de snäva könsroller vi tilldelats. Vi har alla kunnat hitta styrka hos Bowie. För längs Davids båge har vi hittat en parallell värld med mer space för oddity.

Vi behöver sannerligen utrymme för weirdness och queerness i vår värld. Låt den 10 januari bli en dag vigd åt detta.