Jag har vänner som ägnat sina yrkesliv åt kampanjen för hennes frigivning från den mångåriga husarrest som påtvingades henne av den burmesiska militärdiktaturen, och för återupprättandet av demokrati. Vi firade när hon tilldelades Nobels fredspris 1991, när hon äntligen släpptes ur sin husarrest 2010 och när hon vann valet 2015.

Inget av detta är glömt. Det är inte heller de många grymheter hon utsatts för, däribland isolering, fysiska angrepp och juntans inskränkning av hennes familjeliv. Men det är svårt att komma på någon annan nutida politisk ledare som så grymt svikit våra höga förhoppningar.

Enligt alla måttstockar är behandlingen av rohingyafolket, en muslimsk minoritet i Burma, motbjudande. Enligt den måttstock Aung San Suu Kyi kommit att symbolisera, är den grotesk. De har beskrivits av FN som ”världens mest trakasserade minoritet”, en position som inte har förändrats sedan hon tillträdde sitt ämbete.

Konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord beskriver fem gärningar som envar, när de förövas ”i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp”, förstås som folkmord. Med det uppenbara och ofta uttryckliga syftet att förinta den här gruppen, har fyra av dessa utförts mer eller mindre kontinuerligt av Burmas försvarsmakt sedan Aung San Suu Kyi blev landets faktiska politiska ledare.

Jag är medveten om att militären fortfarande har stor makt i Burma och att Aung San Suu Kyi inte har någon effektiv kontroll över den. Jag är medveten om att hennes handlingsutrymme är begränsat. Men utöver ett antal praktiska och juridiska åtgärder, som hon skulle kunna använda direkt för att hindra de här grymheterna, så besitter hon en möjlighet i överflöd: möjligheten att säga sin mening. stället för att utnyttja denna har hon svarat med en blandning av tystnad, förnekelse av väldokumenterade bevis och hindrande av humanitärt bistånd.

Jag tvivlar på att hon har läst den FN-rapport om mänskliga rättigheter gällande behandlingen av rohingyafolket som släpptes i februari. De brott som avslöjas i den är fasansfulla.

Den dokumenterar massvåldtäkter av kvinnor och flickor, varav några avled till följd av de sexuella skador de drabbades av. Den avslöjar att halsen skars av på barn och vuxna inför deras familjer.

Den rapporterar om summariska avrättningar av lärare, äldre och samhällsledare, bestyckade helikoptrar som slumpmässigt beskjutit byar, människor som stängts in i sina hem och bränts levande och en födande kvinna som misshandlats av soldater – barnet stampades ihjäl efter att det fötts.

Den beskriver i detalj den avsiktliga förstörelsen av skördar och brännandet av byar för att driva hela befolkningar från sina hem. Människor som försökte fly besköts i sina båtar.

Och det här är bara en rapport. Amnesty International publicerade en liknande dossier förra året. Det finns ett berg av bevis som antyder att de här gärningarna är ett försök att rensa ut den här etniska gruppen i Burma.

Det är svårt att föreställa sig, men den här terrorkampanjen har trappats upp den senaste tiden. Flyktingar som tagit sig till Bangladesh berättar om omfattande massakrer. Undernäring härjar bland rohingyafolket, 80 000 barn är drabbade.

Aung San Suu Kyi har bemött detta med att skylla dessa grymheter, i en kyligt frånvarande intervju, på upprorsmakare, och uttryckte förvåning över att någon skulle vilja bekämpa armén när regeringen har gjort så mycket för dem. Denna förvåning kanske ligger nära till hands för någon som aldrig har besökt den norra delstaten Rakhine, där merparten av detta sker.

Det stämmer att en del rohingya har tagit till vapen och att den senaste massakern utlöstes av dödandet av tolv medlemmar ur säkerhetsstyrkorna förra månaden. Dådet tillskrevs en grupp som kallar sig Arakan Rohingya Salvation Army. Men militären har svarat med att attackera hela befolkningar, utan hänsyn till om de kan tänkas vara inblandade i upproret, och att sprida sådan terror att 120 000 människor har tvingats fly bara de senaste två veckorna.

I sin Nobelföreläsning sa Aung San Suu Kyi: ”Där lidande ignoreras finns frön till konflikt, för lidande bryter ned och förbittrar och förargar.” Raseriet hos de rohingya som tagit till vapen har använts som en ursäkt för att påskynda ett befintligt program för etnisk rensning.

Hon har inte bara förnekat de här grymheterna i ett försök att skydda försvarsmakten från kritik, hon har också förvägrat de angripna människorna sin identitet, då hon bett den amerikanske ambassadören att inte använda benämningen rohingyan. Detta ligger i linje med regeringens policy att inte erkänna deras existens som en etnisk grupp och att klassificera dem – trots att de levt i Burma i århundraden – som inkräktare. Hon har upprätthållit medborgarskapslagen från 1982 (Citizenship Law), vilken förvägrar dessa människor sina rättigheter.

När en rohingyakvinna lämnade detaljerade uppgifter om hur hon gängvåldtagits av burmesiska soldater och om de skador hon fått till följd av övergreppen, publicerade

Aung San Suu Kyis stab en banner på sin Facebooksida där det stod ”fejkvåldtäkt”. Med tanke på att hon har rykte om sig att detaljstyra, verkar det osannolikt att något sådant skulle ha skett utan hennes godkännande.

Hon har inte bara avfärdat och hindrat FN-tjänstepersoner som försökt utreda behandlingen av rohingya, hennes regering har också hindrat hjälporganisationer att distribuera mat, vatten och medicin till människor som tvångsförflyttats eller isolerats av våldet. Hennes stab har anklagat biståndsarbetare för att hjälpa ”terrorister”, med följden att de riskerar att utsättas för angrepp, och vidare hindrat deras försök att hjälpa människor som står inför svält.

Hittills har Aung San Suu Kyi skyddats av en försvarskör som vägrar att tro att hon så radikalt skulle kunna överge de principer hon en gång åberopade. En rad olika ursäkter har föreslagits: att hon inte ville äventyra sina möjligheter att väljas, att hon inte vill ge militären en förevändning att ta ett hårdare grepp om makten, att hon måste hålla kineserna nöjda.

Ingen av dem håller. Som en framstående förkämpe för demokrati en gång påpekade: ”Det är inte makt som korrumperar, utan rädsla. Rädslan att förlora makten korrumperar dem som utöver den.” Vem var denna person? Aung San Suu Kyi. Men nu förnekar hon, på grund av fördomar eller rädsla, andra de friheter hon med rätta krävt åt sig själv. Hennes regim exkluderar – och försöker i några fall att tysta – just de aktivister som hjälpte till att säkerställa att hennes egna rättigheter erkändes.

I veckan skrev jag, till min egen förvåning, på en namninsamling för att hennes Nobelpris ska återkallas. Jag anser att Nobelkommittén bör bibehålla ansvar för de priser den delar ut och dra tillbaka dem om mottagarna senare kränker de principer för vilka de belönades. Detta verkar vara lämpligt i två fall. Det ena är Barack Obama som, oförklarligt, fick priset innan han prövats i sitt ämbete. Hans program med drönarattacker, vilka slaktade stora antal civila, borde diskvalificera honom från denna ära. Det andra är Aung San Suu Kyi.

Du kan regelbundet läsa hans artiklar i Dagens ETC, tack vare ett samarbete med tidningen The Guardian.

Översättning: Jenny Cleveson