Häromdagen firades internationella kvinnodagen och precis som förra året och året innan dess och århundraden tillbaka så lever vi i en könsmaktsordning där kvinnan drar det kortaste strået. Det verkar finnas en rådande föreställning om att det går framåt och uppåt, att allt var sämre förr och allt kommer att bli bättre och bättre. Som om tiden var en linjal som kan lutas åt lite olika håll, helst uppåt eftersom det är där upplysningen, frigörelsen och den fullkomliga människan finns. Men såväl tiden som frigörelsen är ju betydligt mer komplexa och mångfacetterade fenomen. Saker förändras, nya utmaningar uppstår.
Surrogatmödraskap är något som har funnits långt tillbaka i tiden och som nyss blev aktuellt sedan regeringens särskilda utredare föreslog ett fortsatt nej till surrogatarrangemang inom sjukvården.
Det som utreddes var ett altruistiskt arrangemang där surrogatmodern ställer upp frivilligt och utan betalning. Föreningen för surrogatmödraskap framhåller just att det är ett uråldrigt sätt att skaffa barn. Men frågan är om någon skulle hävda att kvinnor historiskt, i allmänhet, har gjort det av fri vilja eller altruism. Kanske tänker många att kvinnor i dag, i ett modernt land som Sverige, enbart skulle kunna genomgå surrogatmödraskap med sin fria vilja som grund.
Men anledningen till att utredningen säger nej till en lagförändring är att risken för tvång och påtryckningar anses vara för stor. Och många som hade hoppats på att det skulle bli tillåtet är förstås besvikna. Men frågan är om förhoppningen kommer ur en utopi. Tanken om det altruistiska surrogatmödraskapet bygger på en idé om en frigörelse vi ännu inte uppnått och jag känner en lättnad för att utredningen inte föreslår att det ska tilllåtas. Samtidigt tänker jag på dem som har svårt att bli föräldrar. Dem för vilka surrogatmödraskap kanske är enda möjligheten att få barn. Jag tänker på människor jag själv känner och börjar fantisera om hur det skulle vara att ställa upp som surrogatmamma.
Jag tänker på vad som skulle få mig att göra det. Jag har väldigt svårt att se att jag skulle genomgå en graviditet, med allt det skulle innebära för min kropp, mitt sinne och mitt sociala liv, av ren altruism. Utan någon som helst ekonomisk ersättning. Och utredningen har bara hanterat altruistiskt surrogatmödraskap eftersom pengar tydligen uppfattas som tvingande. Och det i sig är ju intressant – att en regeringsutredning utgår från att pengar har en så stor inverkan på den fria viljan. Det borde kanske erkännas i betydligt fler sammanhang. Jag tror säkert att det här landet är fullt av kvinnor som skulle kunna fatta ett sådant beslut utan påtryckningar och jag tror inte att kvinnor i det här landet saknar makt och fri vilja. Men surrogatmödraskapet sker bokstavligt talat under huden på den som åtar sig det och jag tror att det är farligt att överskatta den fria viljan i den här frågan. Och det tror jag för att vi alla är komplicerade sociala varelser som lever i ett samhälle där en könsmaktsordning i allra högsta grad råder vid sidan av en massa andra maktordningar.
Ett fritt surrogatmödraskap kanske är möjligt i ett utopiskt samhälle där den fria viljan är jämnt fördelad mellan medborgarna. Och där är vi inte i dag.
