Hatar sånt.
Hatar att vi i vänstern börjat passa så stenhårt på varandras formuleringar, att vi blivit så rädda för att associeras med Ryssland att vi sparkar Kajsa Ekis Ekman för att hon tycker att Russia Today är lika goda kålsupare som CNN.
Det stämmer ju inte att dom är det, det är trots allt bättre med en hycklande nyliberal än en våldsbenägen fascist, men att Sveriges ledande vänstertidning inte litar på att folk kan hålla två tankar i huvudet samtidigt, att det blivit så trångt i skyttegravarna att vi inte får säja att USA kanske inte är världens alla barns allra bästa vän, visar bara vilken sommar á la 1914 vi går mot.
Ni vet, när arbetare i Europa som åren innan hade sjungit Internationalen och lovat varandra att aldrig gå i krig mot varandra för sina herrars skull, plötsligt ställde upp med fanfarer och gevär och gick ut och började slakta.
Det är kvavt nu, som en värmebölja i Spanien i slutet av juli.
Kanske det är lite som att vara George Orwell i Barcelona i maj 1937. Har ni läst ”Farväl till Katalonien” av honom?
Det borde ni göra.
Vad fan handlar det här om? utbrister han när han kliver av tåget och går ut i den fortfarande antifascistiska staden. Francos fascister har börjat vinna segrar i det pågående inbördeskriget. Det börjar se mörkt ut för den republikanska, unga demokratin Spanien.
Samtidigt utbryter ett krig inuti kriget, ett inbördeskrig inom republiken. Det är det Orwell undrar vad fan det handlar om.
Den spanska republiken hade inget som helst stöd hos dom andra västmakterna i sin ensamma kamp mot fascismen, medan fascisterna hade fullt stöd av Italien och Nazityskland.
I Spanien hade Francos försök till maktövertagande utlöst ett folkligt motstånd inte helt olikt det som tydligen sker i Ukraina nu. I Spanien hände det dessutom att fattiga bönder tog över sina fascistiska jordägares jord, att arbetare tog över fabriker och banker.
Det fanns starka anarkistiska och syndikalistiska fackföreningar som satte upp egna militära enheter och under några år hade dom makten, framför allt i Barcelona.
Men dom var hopplöst underlägsna vad gäller moderna vapen, flygplan och sånt där.
Sedan kom Stalin och erbjöd Spanien vapen. Och är man i ett sånt läge som den spanska republiken var i så tackar man nog ja till all hjälp man kan få. Ungefär som Ukraina tydligen tackade ja till hjälp från nazielement i Azov bataljonen.
Så kan det vara här i världen.
Hursomhelst, med vapenhjälpen från Stalin kom ju också krav på inflytande. Och Stalin ville inte ha några folkliga initativ att ta över lantegendomar och banker, han hoppades fortfarande på en allians med England och Frankrike mot Nazityskland så han ville inte reta upp dom. Det var den så kallade folkfronts politiken som gällde för Sovjet.Och Stalin hade inga problem med att slänga folk under bussen som alla vet. Även sina allierade i Spanien.
Så plötsligt skulle banker och fabriker lämnas tillbaka till dom förra ägarna, plötsligt skulle anarkister och syndikalister avväpnas eller ställas under kontroll av det spanska kommunistpartiet.
Barcelona blev scenen för ett sorgligt skådespel, där antisfascister slogs mot varandra, medan deras gemensamma fiende Franco långsamt närmade sej.
Det är nåt sånt som händer nu.
Varför kan vi inte ha två tankar i huvudet samtidigt? Den ryska staten rör sej mer och mer mot en fascistisk stat där några få oligarker tvingar Rysslands unga män ut i ännu ett fruktansvärt krig där kvinnor och barn slaktas.
Samtidigt har USA, trogna sina sina blodiga imperialistiska traditioner, allt intresse av att Europa är lojalt mot USA, speciellt i den kommande kraftmätningen med Kina. Ryssland är inte mycket att hurra för som militärt hot mot USA, förutom sina kärnvapen har Ryssland bara fem procent av Natos militärbudget.
Det är inte svårt att välja sida mellan Ukraina och Ryssland men varför gå med i Nato?
Varför i helvete ska vi joina det ena laget i en kommande storkonflikt mellan stormakter som kommer bli ännu mer instabila och våldsbenägna av den eskalerande klimatkrisen?
När konflikterna över dom sista oljefyndigheterna i Arktis börjar kosta människoliv?
Jimmie Åkesson satt i tv och vägrade välja mellan Biden och Putin, och jag blev glad, skadeglad, av att han trampade så hårt i klaveret. SD sumpade nog ett gäng röster där och det var bra.
Och Jimmie sa ju det för egentligen föredrar han Putins bög- och kvinnohat, Putins förakt för mänskliga rättigheter och demokrati.
Men, med det sagt, vad är det som gör killarna på det andra laget till några slags änglar?
Killarna i CIA är inga goda flöjtspelande alver, och ryssar är inga orcher.
Den här längtan efter att världen ska bestå av onda och goda är så jävla naiv. Och ond.
Ja, är det nåt som är ont, så där jävulskt ont, så är det tron på onda och goda människor.
Jag mötte en gång en journalist som ville få mej att prata om mitt privatliv. Jag var redan då inte så lätt att köpa känslopjunk av, så jag slingrade mej ur hans frågor. Då började ha berätta om sitt eget liv för att mjuka upp mej. Han berättade att han råkat vara ihop med flera tjejer som var psykopater.
Det hade han till och med fått läkarutlåtande om.
”Vad är en psykopat då”? sa jag och han:
”Ja, alltså människor som är onda, som vill en ont.”
När han sedan beskrev sina relationer började jag tänka i mitt stilla sinne att jag undrar jag vem som är psykopat.
Fast jag tror inte han var psykopat, jag tror bara att han för sin egen själsfrids skull gjort om sina misslyckade förälskelser till ondska, för att slippa se att dom där piedestalerna han först satt sina flickvänner på var lika falska som hans tal om ondska, att det gjorde så ont att bli besviken att han la det onda utanför sej själv.
Och så funkar det ju i större konflikter också.
Kanske låter jag förvirrad, men som sagt känner jag mej som att jag är på en begravning där man måste vara väldigt noga med vad man säjer.
Att varje gång man säjer nåt illa om USA måste man samtidigt säja det självklara att Putin är en blodbesudlad diktator. Och jag gör det, för att den här kvävande skyttegravsstämningen kräver det.
Att jag självklart stödjer Ukrainas rätt att försvara sej, men att jag samtidigt ser ett problem med att nazister slåss i Ukrainas armé. Men jag kanske tiger om detta för att den fördummande skyttegravsstämningen kräver det.
Att jag vill vara lojal med Dagens ETC men samtidigt tycker det var fegt att sparka Ekis Ekman.
Men jag tiger inte om det för jag tycker det är viktigt att nån i Dagens ETC skriver det.
När det här kriget är över, när den här kvävande sommaren á la 1914 är över, ska jag skriva en bok. Som George Orwell.
