”I Sverige är det viktigast att prata om humanism medan världen utanför får tuffa på”, skrev Nordberg och undrade varför inte åtminstone feministerna anser att ”detta är det mest akuta pågående brottet mot det egna könet”. Och så undrar hon vad utrikesministern egentligen gör om dagarna.

Finns det någon som inte anser att IS syn på och behandling av kvinnor är avskyvärd? Förutom de få män och kvinnor som tagit till sig fundamentalisternas världsbild. Skulle inte tro det.

Så vad vill Nordberg? Väcka opinionen? Att det inte alltid är så lätt vet alla som försökt. Det kan hjälpa att anklaga någon för någonting. Till exempel feministerna. Eller utrikesministern. Utan angreppen hade krönikan bara passerat. Nu blev det mediestorm. 

Bortsett från att övergrepp mot kvinnor inte är en kvinnofråga utan en människofråga, något som alla, både män och kvinnor, har ansvar för, handlade hela debatten om fel saker. Det skrevs och sades inte mycket om IS på alla sätt fasansfulla syn på män, kvinnor, religion, våld och verklighet. Ingenting om vad vi kan göra för att förhindra nyrekryteringen eller vad det är som gör att fundamentalismens enkla världsbild kan vara så attraktiv och hur vi ska motarbeta den. I skolan, i butiken, på jobbet, ja överallt där vi möter människor som ser världen som svart eller vit, god eller ond. Svartvit världsbild är inget som IS har monopol på. 

Nu blev det bara ett barockt skuldbeläggande av feminister som grupp.

Gör vi som kallar oss feminister för lite? Självklart. Det spelar ingen roll vilken fråga det handlar om. Det finns alltid mer att göra. Mer att läsa, mer att förstå, mer att skriva, mer att agera. Och för lite tid, ork, kraft.

Rätt ofta kan det kännas som att ösa en ocean med en tesked. Det är lätt att förtvivla, frestande att ge upp.

Fast just som jag tänker så, börjar lämna tidningarna olästa, ”glömma” lyssna på nyheterna och ta omvägar runt löpsedlarna, brukar det slinka in något som väcker mig igen.

Som nyheten härförleden om att kvinnorättsaktivister börjat skicka in abortpiller till Polen från Tyskland med hjälp av drönare, obemannade flygfarkoster. 

Bakgrunden är som ni vet dyster. När jag själv var tonåring var abort förbjudet i Sverige men tillåtet i Polen. Svenska kvinnor reste alltså till Polen. Det var nog ingen som kunde föreställa sig att situationen bara några decennier senare skulle bli den rakt motsatta. Att aborter skulle bli förbjudna i Polen. I dag beviljas abort bara om moderns liv är i fara, fostret gravt missbildat eller om det går att bevisa att graviditeten orsakats av våldtäkt eller incest. Även om dessa kriterier är uppfyllda nekas ofta kvinnor abort på katolska sjukhus. De som har råd reser utomlands, andra tvingas till illegala aborter.

Ingenstans i världen har abortförbudet lett till att aborterna upphört, däremot att de blivit farligare. Så också i Polen där 50 000 illegala aborter beräknas utföras varje år. 

Det är detta organisationen Women on Waves sedan slutet av juni bemöter på ett nytt sätt. Målet är säkra aborter. Metoden kreativ.

Feminister kan inte göra allt. Men feminismen har förändrat världen och kommer att fortsätta att göra det.