I annonsen ses en ung kvinna ses inleda ett videosamtal: ”Ringer för tredje gången idag för att påminna min kompis att Viktväktarna har ett erbjudande som hon absolut inte får missa.”

Med sådana tjockis-skammande vänner behövs sannerligen inga fiender. Spring, gumman. Gör om, gör slut.

Somliga tar nyårslöftena ännu längre, och lyckas till och med fakturera för dem i ett fullbordat optimeringsförlopp. 

Ingen slöscrollning i sängen! Träning och utebad tre gånger i veckan! Fortsätt som fotbollstränare! Så lyder några av skribenten Christian Dauns hurtiga nyårslöften som nyligen publicerades i Svd, inklusive utropstecken.

I artikeln biktar sig Daun om hur han det senaste året spelat bort en tiondel av sin vakna tid på mobilspelet Gardenscapes istället för att läsa ”uppbyggliga romaner”. Detta trots att han – precis som många andra – insett att han mår bättre av att träna, träffa vänner och att vara ute i skogen.  

”Varför är det så förtvivlat svårt att göra det man vet att man mår bra av?” frågar skribenten sig. En i och för sig relevant fråga, om den inte redan hade tuggats så till leda.

2024 vet vi sedan länge varför vi fastnar framför skärmarna: Spelen är konstruerade för att vara potent heroin. Det är också de sociala medier som jag narkomanscrollar på om kvällarna.

Det som behövs nu är snarare en fördjupad analys om optimeringssamhällets baksidor, och problemet bakom våra upplevt bortslösade liv. Lösningen kan inte stanna vid att vi borde piska oss själva hårdare.

Många av oss hamnar i lättuggat mobilskrollande av ren utmattning efter en dags arbetsstress. Det är ett systemfel, inte ett tecken på bristande karaktär.

Idag kallas minskade resurser inte sällan för ”ökad effektivitet”. Och i Sverige leder arbetsrelaterad stress till att 772 personer årligen mister livet i förtid på grund av stress, enligt Arbetsmiljöverket. Ett antal som väntas fortsätta öka, även globalt. 

I boken ”Work, pray, code” studerar sociologen Carolyn Chen hur it-företagen i Silicon Valley erbjuder sina anställda tjänster som yoga och meditation. Inte för att de ska må bättre – utan för att det ska ta längre tid innan de blir utbrända av den orimligt höga arbetsbelastningen. 

Var en slumpmässig anonym människa med slumpmässiga hobbyer, intressen, relationer och aktiviteter

Men när arbetslivet hetsar oss borde vi inte, som Christian Daun demonstrerar, försöka späka oss till en mer optimerad och duktig fritid.

Istället borde vi ställa oss dessa frågor: Vad är det för samtid som inte låter oss vila? Vad får oss att tänka på icke-produktiva aktiviteter som ”slösad tid”? Varför känner vi en absurd inre press att varje del av livet ska kännas uppvisningsbar: Våra hobbys, kroppar, hem? Vad är det för arbetsvillkor som gör att vi stressar igenom dygnets lediga timmar med andan i halsen för att hinna ha ett liv?

Att försöka göra motstånd mot det här är radikalt. I form av kollektiv arbetskritik, men också på ett privat plan.

På Instagram ger den japanska konstnären och författaren Yumi Sakugawa idéer till nyårslöften som alla är inspirerande flegmatiska: 

– Var en slumpmässig anonym människa med slumpmässiga hobbyer, intressen, relationer och aktiviteter som aldrig blir offentliggjorda eller kommersialiserade.  

– Fira de mest obemärkta sakerna med dig själv som ingen annan bryr sig om.

– Sträva inte efter något särskilt exceptionellt.

– Var en förnimmande vanlig blob som finner stor glädje i att vila, ta det lugnt, slösa tid och göra slumpmässiga meningslösa saker bara för att.

Äntligen löften som går emot optimeringshelvetet. 

Länge leve den sävlige bloben.