Nej, redan när filmen hade förhandsvisning på en biograf för några veckor sedan stod det klart att det här inte vankas göttig smuts att göda sensationsmakarna med.
Här visas en verklighet som kvinnor lever i. Den verklighet som metoo-uppropet handlade om hela tiden: att män begår sexuella övergrepp mot kvinnor utan att det får några konsekvenser. Allt från trakasserier till rena våldtäkter. Det händer igen och igen och igen och såväl samhällsnormerna som rättsväsendet blundar och vill inget veta.
I ”De rättslösa”, som är mer av ett argt påstående än en utforskande dokumentär, handlar det inte om några gråzoner, inte om något fyllesex som var lite obehagligt eller diffusa närmanden på arbetsplatsen. I ”De rättslösa” talar kvinnor som utsatts för brutala övergrepp. Vissa av dem redan som barn, som den otroliga överlevaren Merly Åsbogård som våldtogs i tidiga tonåren och sedan, efter att ha förlorat all sin självkänsla och stått helt utan stöd från vuxenvärlden, (på Bup kallade de henne promiskuös) manipulerades in i att sälja sex.
Eller den anonyma kvinna som våldtagits som barn och vars mamma bloggat om händelsen och, trots att hon aldrig nämnde ett namn, fälldes för förtal.
Här finns också händelser närmare kändisfixeringens centrum. Som den tjej, anonym också hon, som berättar hur hon groomats, våldtagits och kontrollerats av en känd man hon träffat via sociala medier.
Men, framför allt är det kvinnors berättelser, vittnesmål berättade rakt upp och ned. Understödda av experter på våldtäkters konsekvenser och reaktioner. Läkare och psykologer som vet hur svårt det är att berätta och hur få som reagerar ”adekvat” under och efter ett övergrepp.
Den stora skandalen är förstås hur oerhört svårt det är att få någon att dömas för våldtäkt. Samtidigt framstår den tanke som Wallin ibland luftat – att brottet förtal måste ställas i relation till detta, som en helt omöjlig väg att gå. Men det är inte heller poängen med filmen ”De rättslösa”.
Det är istället att den drar tillbaka metoos huvudfråga till samtalets centrum. Tar tillbaka kärnan i en rörelse som samlade miljontals rasande kvinnor i ett enda rop, men som förvrängdes till om en fråga om namn, personer, kändisar. Skandaler, uthängningar och kränkta utpekade som hämnades med arga böcker – en soppa av ”hon sa, han sa”.
Och där hade den ena av filmens upphovspersoner, Cissi Wallin, en del i utvecklingen.
En av de mest kontroversiella figurerna under det hett och hätskt omdebatterade metoo-uppropet. Det ironiska, och djupt störande, är att personfixeringen runt Wallin också, precis som mycket av rapporteringen av utpekandena av vissa välkända män som förövare, skadat kampen mot ett kvinnofientligt samhälle.
Misstänksamheten mot filmen ”De rättslösa” har främst handlat om Cissi Wallin, hennes trovärdighet, eller brist på sådan, i den svenska medieoffentligheten. En invändning jag har mot dokumentären är kanske också att de envisats att ha med också Cissi Wallins eget fall som ett av sina exempel, det antyder en spekulativ vilja att använda de andra mest som ett svepskäl för att åter föra fram sin person. Men – viktigare är om nu denna person kan dra uppmärksamhet till den sak som borde stått i centrum för debatten från start och hela vägen. Kvinnors rätt till makt över sina egna kroppar och vad som sker med dem. Sorgligt långt borta hösten 2021.
