Det räcker inte riktigt längre med brudar med porrperfekta kroppar som springer runt i baddräkt på en strand med en bräda under armen under förevändningen att de ska rädda folk som drunknat.
Nu behövs andra förevändningar, vi återvänder till ett svunnet 90-tal och förundras och förfäras. Fan – var det så där?
Japp, så var det.
Pamela Anderson skapade sig ett liv, följde den klassiska askungesagans resa från servitris till stjärna, just för att alla ville fantisera om hennes sexiga kropp och sexiga utstrålning och sen när hon uppnått drömmen behövde hon ju förstås skammas för exakt det alla åtrådde.
Så som det funkar med horor och madonnor i patriarkatets alla tider men särskilt mycket i vissa.
90-talet hade en särskild tvist på det där.
Och det är inte bara de bylsiga jeans, magtröjor och rutiga skjortor som är tillbaka. När jag följer debatten om Barbara Bergströms Internationella Engelska skola och deras klädkoder med krav på en viss kjollängd och inte alltför djupa urringar, och följer den debatt som (tack och lov!) uppstått, kastas jag tillbaka till mitt eget tidiga 90-tal och ett utbytesår i USA.
Fingertoppar, var det som gällde där. Kortare än så fick inte kjolarna vara. Inga urringningar. Och så fick eleverna inte röra vid varandra. En gång såg jag två som kramades korridoren, de fick omedelbart kvarsittning.
Jag minns hur smutsig det fick mig att känna mig, nedsmetad med någon vuxens fantasier om min kropp. Vilket ju exakt är vad 12-åriga flickor vittnat om att de känt på IES.
Jag har heller aldrig sett tonåringar hångla så desperat och överallt som i den där skolan i USA, där vanlig medmänsklig omtanke perverterats till snusk, så fick allt lov att bli det.
Bakom moralism finns alltid dess motsats, en stark fantasi om vad som skulle kunna ske (om det inte förbjudits). Ibland är det en föreställning som enbart finns i den moraliskt dömandes hjärna. Ofta får den liv, just av det moraliska fördömandet, växer fram och får form.
Britney sjöng för oss då, samtidigt som utvik i herrtidningar normaliserades till en ”kul grej”, visa pattarna för nya unga fräsiga runkgubbar, hej vad kul, ”jag gör det för att jag älskar min kropp!”
Silikonbröst var det stora samtalsämnet – för eller emot? Ska kvinnor gå med på idealen och bli hånade för att de är ytliga slampor? Eller gå emot dem och bli hånade för att de är fula haggor?
Britney sjöng för oss då när projektet Flicka uppmanade flickor att säga nej till sex, eftersom de antogs inte vilja ha det, utan bara gå med på det för att killarna tjatade.
Britney Spears som mer än någon annan personifierade fantasin om den sexiga oskulden. Den omöjliga ekvationen att först sexualiserar man flickkroppen. Sen fördömer man den för att den är sexualiserad.
Så oskadliggör man flickor, lämnar dem i det omöjliga limbot av varken eller.
Alldeles nyligen släpptes hon fri (från sin störda pappas förmyndarskap), ännu en ”galen” kvinna släpptes ut från den vind patriarkatet spärrat in henne på.
En händelse som hårdbevakades. Dags att blicka bakåt, göra om, göra rätt.
Se hur Spice Girls försökte montera ner systemet som ville skicka ut dem som sexiga, pseudofeministiska nickedockor att profitera på, men inte stod för trycket, för systemet är en stor sak att slå sönder, och splittrades längs vägen.
Men det är lätt att blicka bakåt, svårare verkar det vara att göra om, göra rätt.
Att kjollängder och plastikkirurgi exakt samtidigt blir heta debattämnen i Sverige är ett samstämt, djupt deprimerande tecken på att vi backar in i framtiden.
Sexualisering och moralism är bara två sidor av samma sak, att göra objekt av levande människokroppar. Ju mer vi går med på det desto längre rör vi oss från frihet som människor.
Nu när jag snart är femtio går jag ibland om somrarna ut med ett par shorts som överträder fingerspetsregeln med minst ett fuck off-fingers nagelbredd. I trygg förvissning av att ingen vill exploatera min kropp, den har inget kommersiellt värde.
