BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
När Fidel Castro nyligen fyllde 90 år var Nicolás Maduro den kubanske ledarens hedersgäst, nästan som en arvtagare. Den som visar, eller borde visa, på vägen framåt.
Men i Venezula och i Latinamerika i stort är det, märkligt nog, inte särskilt många som tycks bry sig.
Inte bara för att oljepengarna inte längre flödar som förr. Nicolás Maduro har inte haft mycket att säga, utom anklagelser om konspirationer och mordplaner. Han är som en flyktig skugga som fladdrar fram över scenen och lämnar efter sig ramsor med mycket ljud, men just inget innehåll.
Vald tack vare Hugo Chávez
Om inte Hugo Chávez, i sitt sista offentliga framträdande, hade uppmanat sina anhängare att rösta på honom skulle han aldrig ha blivit Venezuelas president. Och trots Hugo Chávez stöd fick Nicolás Maduro bara knappt 1,5 procent fler röster än oppositionens kandidat Henrique Capriles.
Det har gått drygt tre år sedan dess och Nicolás Maduro har knappast blivit tydligare. Hans försök att bygga en identitet som ”hijo de Chávez” – Chávez son – har inte varit framgångsrika. Tvärtom. Han upplevs som en dålig imitatör och närmast pinsam när han försöker agera som representant för magisk realism som den gången han påstod att han samtalat med Hugo Chávez via en liten fågel i hans trädgård. Att hans kritiker inte utnyttjat Nicolás Maduros, och hans hustru Cilia Flores, uppslutning bakom den indiske gurun Sai Baba kan också tolkas som att han inte tas riktigt på allvar.
De som försvarar Nicolás Maduro brukar framhålla att han är en arbetarpresident – en man med djup kännedom om vad som tilldrar sig i folkdjupet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Under ett par år på 1980-talet jobbade Nicolás Maduro som busschaufför i Caracas. Jobbet som busschaufför var en del av den proletariseringskampanj som det lilla vänsterpartiet Liga Socialista/Socialistiska förbundet – en maoistisk grupp, som Nicolás Maduro var medlem i – då drev. Han lyckades bli ordförande i fackklubben, men han var samtidigt ganska slö och odiciplinerad och hans frekventa och oftast omotiverade sjukfrånvaro ledde så småningom till att han fick sparken.
Nicolás Maduro är knappast den arbetarhjälte han gärna framställer sig som.
Bunden av lojaliteter
Det är lockande att ironisera över Nicolás Maduro och hans anspråk på att stå i spetsen i kampen för socialism i Latinamerika. Men det vore att underskatta honom. Och det finns dessutom inga skäl att tro att Nicolás Maduro inte är autentisk.
Det är han.
Hans kamp för socialismen är inget skådespeleri.
Men han bär på ett par tyngder som drar ner honom och som gör att folk inte tror på honom och som gör att kampen för socialism i Latinamerika fortfarande är så avlägsen.
Den ena tyngden är Kuba.
Den andra är myten om avantgardet.
En absolut förutsättning för att bygga en entusiastisk rörelse för socialism i Latinamerika är en genomgripande diskussion om erfarenheterna på Kuba, vilket samtidigt skulle undergräva tanken på det allomvetande avantgardet.
En sådan diskussion vore en befrielse i kampen för socialism i Latinamerika.
Men det är knappast Nicolás Maduro som kommer att stå i spetsen för den kampen. Inte för att han inte skulle vilja, utan för att han är bunden av lojaliteter.
I mitten av 80-talet utsågs Nicolás Maduro att åka till Kuba för att gå på den kaderskola, Ñico López, där Kuba utbildade de ledare man hoppades skulle göra revolution i Latinamerika. Men på samma sätt som Josef Stalins kaderskolor i Moskva blev hinder för bygget av socialismen i Europa, så har skolan Ñico López varit det i Latinamerika.
Att Nicolás Maduros innersta cirkel består av kamrater från hans tid i Liga Socialista förklarar rätt mycket av hans oförmåga att betrakta omvärlden utan censurerande glasögon.
Har ett eget tv-program
När Hugo Chávez levde var det inte ovanligt att folk samlades i parker och gathörn för att tillsammans titta på hans tv-program Aló presidente som oftast sändes på söndagarna. Det var ett fullständigt oförutsägbart program som kunde pågå hur länge som helst och då Hugo Chávez kunde fatta radikala beslut utan någon konsultation med någon.
Nicolás Maduro har också ett eget tv-program varje vecka. Men det är inga som samlas i parker eller gathörn för att se det. Och det är förmodligen inte särskilt många som ser det i sina hem heller. Nicolás Maduro anstränger sig, men han har ingen karisma. Han är helt enkelt tråkig.
Men att vara tråkig är ingen synd.
Jag kommer att tänka på Omar Torrijos – Panamas president som Graham Greene förälskade sig i och skrev en bok om. Jag har träffat både Omar Torrijos och Graham Greene men ju mer jag läser om Omar Torrijos och hans tid desto mindre begriper jag Graham Greenes fascination.
En egotrippad machista som var full nästan jämt. Var fanns tjusningen med honom. Och var finns tjusningen med Nicolás Maduro?
Kanske har det helt enkelt att göra med att makten ger kontroll över berättelsen.
