Det vimlar av barn som klättrar, springer och snurrar. Färgskalan bland barnens kläder går att dela upp i två kategorier: de blåa och svarta overallerna samt de röda eller rosa overallerna. Jag försöker att inte dra slutsatser kring barnens könsidentitet utifrån de färgkoderna. Men det gäller att hålla tungan rätt i mun. Så att jag inte trillar dit och definierar ungarna utifrån de klädval deras föräldrar gjort. Inte säga till mitt barn: Nä men titta så högt hon gungar, om en rosa overall. Eller oj, så han springer, om en blå. Jag försöker byta ut pronomen mot barn. Barnet hoppar högt, barnet springer. Ja, ni hajar. Och det är egentligen inte särskilt svårt. Men i lekparkssamtal med föräldrar uppstår ofta svårigheter, speciellt om man som jag är lite rädd för att vara obekväm.

Just den här vårdagen gungar vi. Mitt barn, som biologiskt är en flicka, har svart overall på sig. Känner mig inte direkt avantgarde för att jag gjort ”tvärtom”, men det vilar en önskan där om att styra lite hur hon blir bemött. Intill mig en annan förälder som liksom jag puffar sitt barns gunga. Ungarna kikar nyfiket på varandra. 

Ja, han gungar också, säger föräldern till sitt barn och pekar på mitt. Han gungar jättehögt, ser du?

Jag rättar inte, det spelar ingen roll men blir lite -irriterad över att mitt barn blir definierat av sin overallfärg. Sedan vänder sig föräldern till mig och frågar hur gammal han är. Jag rättar inte då heller utan känner mig lite rebellisk när jag säger att han är 14 månader. Sedan får jag en stark obehagskänsla i magen: Varför ljög jag? Innan jag hinner utreda det frågar föräldern vad han heter. Jag grips av en slags svindel för jag har ju läst på en massa om hur man kan hantera sådana här situationer, tagit del av tips som både är vassa och vänliga. Det är liksom smashläge för att göra en politiskt viktig poäng. I stället hör jag mig själv säga:

Han heter…Elias.

Här står jag i vårsolen och ljuger! För jag blir liksom rädd att såra den andra föräldern, trots mina rebelliska anspråk. Den andra föräldern som nu glatt tittar på min dotter och vinkar ”Hej hej, Elias!”, berättar att de nyss flyttat till stan, att hennes son är lika gammal som Elias och kanske kan de leka någon gång? Perfekt ju när de är lika gamla, killarna! Nu växer min panik. Vi kan ju inte ses igen utan att jag erkänner att Elias inte är Elias! Jag kommer ju verka som en total psykopat, trots att mitt uppsåt var gott. Går det att få till en diskussion om det hemska att våra barn tvingas in i könsidentiteter på grund av vuxnas val, efter att jag nu ljugit? Jag mumlar att vi nog tyvärr måste gå nu, slänger ner dottern i vagnen och går med svansen mellan benen, snabbt därifrån. Skäms som en hund. Det känns inte schysst mot föräldern för det är lätt hänt att tro att en svart overall är en kille, framför allt för att det oftast är så. Så snäv är den värld som vi skapar för våra barn och det är ett samtal jag och alla andra behöver föra så väl i parken som inom politiken. Och så det ironiska: mitt agerande gav just min unge en möjlighet att bli bemött bortom sitt biologiska kön. ”Elias” ser nöjd ut i vagnen, där hen sitter med ansiktet vänt mot solen.