BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Att ta en paus från eländet är förstås inte fel utan ibland det enda raka. Livet måste också levas. Att plantera en blomma kan vara en motståndshandling,
Det är när pausen blir permanent som det blir farligt.
När jag nyligen träffade en familj från Syrien pratade vi över huvud taget inte om kriget. Det fanns så många akuta problem som behövde lösas. Men det fanns där ändå, som en dov matta av sorg i bakgrunden.
När jag kom hem såg jag dokumentären Ett rop från Syrien (finns kvar på SVT Play till 10 maj). Den bygger på hundratals timmar filmade inifrån, oftast med ostadiga mobilkameror. Det är vittnesmål från motståndsledare som man ibland inte riktigt vet vem de representerar, människorättskämpar, avhoppade militärer och vanliga medborgare varav en hel del barn. Det är två timmars outhärdlig skildring av ett krig som snart lagt ett helt land i ruiner och förvandlat mer än tio miljoner människor till flyktingar, inom och utom Syrien.
Det är detta krig de två norska systrar som Åsne Seierstad berättar om i sin senaste bok reser till för att ”hjälpa” sina muslimska bröder och systrar. De gör det genom att ansluta sig till islamiska staten. Två systrar har med all rätt rosats av kritiker. Genom systrarnas mejl och inlägg i sociala medier och familjens berättelser blir radikaliseringsprocessen synlig. Men ändå inte begriplig.
Det har gått en tid sedan jag lade boken ifrån mig men jag förstår fortfarande inte hur en jämställdhetsintresserad tonåring i en icke-fundamentalistisk familj kan bli så förvandlad som 19-åriga Ayan.
Det finns ledtrådar. Som den nya karismatiska koranledaren och den lika fundamentalistiska studentorganisationen Islam Net. Räcker det? Ja tydligen. Varken skolan eller den islamkritiska brodern utgör någon motkraft. En helt vanlig morgon 2013 säger flickorna hej, går ut genom dörren och sen är de borta. Pappans försök att hämta hem dem misslyckas. De vill inte tillbaks. De vill stanna i Raqqa – staden som ”kalifatet” utropat till sin huvudstad.
Båda systrarna har fått barn och i de sista rapporterna arbetade de med att laga mat åt krigarna – stora kantiner som körs ut till fronten. Om de ännu lever vet ingen.
Jag frågar en vän som flytt ett annat land i regionen efter att hennes man genomgått samma transformation. Hon förstår fortfarande inte hur det gick till. Hon trodde att han, högutbildad och liberal precis som hon själv, arbetade utomlands för att skapa en ny framtid för familjen. Vid något tillfälle byttes det projektet ut mot ett helt annat. En dag stod han plötsligt i dörren med långt skägg och döda ögon. Det var slut med strävan efter materiella ägodelar förklarade han. Nu skulle de flytta ut på landet, hon sluta arbeta, lyda och ta emot vad han hade att ge.
– Den man jag känt var borta, säger min vän.
Hon förklarar det som ett smittsamt virus. Det är kanske en beskrivning så god som någon. Ett virus är som vi alla vet svårt att skydda sig mot och botemedlen är få.
Nej jag har verkligen ingen lösning. Att läsa Amos Oz Hur man botar en fanatiker är kanske en bra början. Att lära av andra sekter, till exempel Jehovas vittnen och scientologerna, är sannolikt viktigt.
Att ta emot avhoppare och lära av dem förmodligen bättre än att sätta dem i fängelse.
Att träna sig själv och andra i kritiskt tänkande känns viktigare än någonsin. Vilka är vi att inbilla oss att vi är oemottagliga för propagandans kraft?
Räcker det? Jag vet inte. Det enda jag med säkerhet vet är att det är livsfarligt att blunda.
