Kommentaren är ett tecken på att hon litar på min självdistans, och att vår vänskap håller för mer än ytliga artigheter. Hon älskar mig, trots min ibland tveksamma smak.

Det har hänt ett fåtal gånger att jag på liknande sätt skojat kärleksfullt med någon annan vän, som sedan konfronterat mig med att den blivit sårad. Min första reaktion har då varit att lägga mig platt, säga förlåt och att känna mig dum.

Men efteråt har något liksom dött i mig. Trodde kompisen verkligen att jag var ute efter att såra den? Var vår vänskap så skör? Eller min ton så otydlig?

Efter konfrontationen har jag börjat tassa på tå, mest strukit medhårs. Det har i ärlighetens namn blivit en sämre relation.

När jag lyssnar på psykologipodden ”Dumma människor” förstår jag varför ret och självdistans är så viktigt för mig i relationer. I avsnittet ”Retstickans revansch” beskrivs ­flera studier som visar just på att också en ganska tuff jargong kan ha en ­sammanfogande effekt.

Dacher Keltner, professor i psykologi vid University of California, har exempelvis ­skrivit en artikel i New York Times med titeln ”In defense of teasing” (2008) där han redogör för de kärleksfulla hånets många sociala funktioner.

Enligt Dacher Keltner kan retet bland annat främja ödmjukhet (pysa luften ur narcissister) och vara ett sätt att provtrycka sociala relationer (är vi tillräckligt nära varandra för att kunna bjuda på oss själva?). Det kan också vara ett sätt tillrättavisa någons avigsida med en blinkning. Ett mjukare sätt att än att säga till personen att den beter sig lite jobbigt.

Det pratas ofta om ”rak kommunikation” som ett ideal. Men rak är inte bäst för att avväpna konflikter. En enorm tillgång i ­arbetslivet är exempelvis att först prova att retas med kollegor om jobbiga beteenden istället för att börja gorma. ”Skulle det vara ok om du spelade den där höga mobilsignalen på ditt skogsrejv i helgen istället för här på kontoret?”

Samma gäller i familjelivet. När jag själv är ett as uppskattar jag hur min man ofta lyckas skämta istället för att bli sur. Det är också ett mer effektivt sätt att vända situationen än om han exempelvis hade skrikit ”Håll käften ditt aggressiva PMS-monster!”. (Vilket i sak inte hade varit fel.)

Men allt häckel är inte härligt ret. Nyligen blev kulturjournalisten Daniel Sjölin hånad i podden Alex & Sigge för sitt kommande romanprojekt (en experimentell bok där författaren undviker bokstaven ”a”, som en hyllning till den döda flyktingpojken Alan Kurdi). Pretentiöst, löd domen.

I sin egna podd ”Två män i en podd” resonerade sedan Daniel Sjölin och kollegan Eric Schüldt om kritiken. Kunde hånet kanske vara ett sätt av Sigge Eklund att försöka bli vän med Daniel Sjölin? Det är ju så män gör, resonerade de. Retas och gör ner varandra på kul?

”Det Alex och Sigge gör, genom att bara ens benämna vår podd och prata om din bok, är egentligen att sträcka ut en hand”, resonerade Eric Schüldt.

Det var en generös tolkning av vad man annars skulle kunna kalla rent hån utan tydliga signaler om värme i grunden.

Ett relationsbyggande ret är en svår balansakt. Men det hindrar inte det fina, kärleksfulla retet från att vara ett otroligt socialt smörjmedel som borde få Nobels fredspris.

Helst igår.

Håna mig hjärtligt nästa gång jag är olidlig, och jag lovar att förstå att jag är älskad.