Föraktfullt scrollar jag mig långt bak arkivet och konstaterar: Allt med den nya är fel. Maten hon lagar (ätstörning) inredningen hon gillar (klyschig bloggsmak) eller namnen hennes systrar givit sina barn (krystat borgerliga). Med diskret sminkade läppar ler hon mot kameran och håller upp en proteinshake: ”Underbart att börja helgen med #lördagsyoga.” I helvete heller, din fejklyckliga Filippa Reinfeldt-kopia.
Det är svartsjuka förstås. Smutsiga, fula känslor av förödmjukelse. Alltså var jag ersättningsbar? Alltså klarade expojkvännen sig bättre utan mig? Och allt detta är hennes fel. Hon som tagit mina smulor och visar upp dem som om de vore guld. På en bild äter de middag på samma italienska kvarterskrog som han och jag brukade äta middag på. På en annan grillar de på landstället i Dalarna dit jag också var bjuden. Kroppen dunkar av självhat. Utbytbar, medelmåttig och patetisk är jag. Och nu uppenbarligen dessutom det fulaste man kan vara: Svartsjuk så in i helvete.
Samma smutsiga känslor får härja fritt i nyutgivna ”Nora, eller Brinn Oslo brinn” av Johanna Frid. En roman som enligt egen utsago kretsar kring ”vår tids stora kvinnosjukdomar – Instagram och endometrios”. Hetsigt korsklipper författaren mellan de två olika smärtorna.
Sängliggande med svåra livmoderssmärtor finns nämligen inga gränser för hur många timmar Johanna kan lägga på att tråla sociala medier på information om sin pojkväns gamla flickvän. Hon letar, jämför sig och förtärs av våldsam avund. Men till skillnad från endometrios-värkarna är svartsjukan en smärta Johanna själv kan styra över – åtminstone innan stalkningen blivit en totalt destruktiv mani.
”Varför plågar du dig med Nora?” frågar den allt mer frustrerade pojkvännen, som bedyrar att det visst är Johanna han älskar. Men Johanna är besatt. Exflickvännen har inte bara perfekt hår, fräknar och en känd mamma. Hon är dessutom från Oslo, som låter som ”arsle”. Naturligt vacker och tillsynes problemfri är hon allt vad Johanna drömmer om att vara. Till slut pratar huvudpersonen inte om något annat än Nora.
Det är Instagram som självskadebeteende. Fotona på den andra som rakblad i ögonen.
Sällan har internetstalkning beskrivits febrigare – eller med mer humor. För såklart finns också en komik i hur långt många av oss går i vår besatthet att tilldelas Guldspaden i gräv om våra ex.
När Johanna i boken efter en tid lyckas hitta en bild på Noras rumpa säger hon skadeglatt rakt ut:
”Hennes röv var ju inte mycket att hurra för. Jag hade förväntat mig mer.”
Någon vecka tidigare berättar en kompis att hon kollat upp expojkvännens registreringsnummer och via fordonsregistret rotat sig igenom en mängd information om hans och den nya flickvännens bil.
”YESSS!! En anmärkning på dragkroken 2017. Då kan inte förhållandet vara så lyckat ändå!!”.
Så skönt med bevis, min vän. Jag hoppas att din själ nu äntligen kan få ro.
Eoner av tid läggs ner i dessa privata forskningsprojekt. Men drivkraften är inte alltid självhat. Oftast snarare en nyfikenhet på hur livet skulle kunna ha blivit om vi till exempel fortsatt vara ihop med gymnasieragget Jonas i SP3 (parallellt liv: bli läkarfru, bo i vackert trähus i Småland och enbart lyssna på Bob Marley). Eller med någon av alla Kristoffrarna (stryka hans neonrosa japanska designerjeans, lyssna på långa utläggningar om Eminem).
I boken ”Nora eller brinn Oslo brinn” blir besattheten blir destruktiv. Men som läsare är det ändå en befrielse att få ta del av huvudpersonens släppta spärrar. Det mest förbjudna, uppvisade utan skönmålning. Vi må vara patetiska, men ensamma är vi i alla fall inte om vår snokande mani.
Och förmodligen hade jag också kallat Oslo för ”arsle” om min pojkväns apsnygga föredetting råkade komma därifrån. Särkilt om exflickvännen hade skarpare kindben eller var extremt rolig i sociala medier. Vilket as! Bäst att jag kollar lite mer på Instagrambilderna från hennes kusins tråkiga glöggfest 2012.
Återkommer.
