Det bor en liten lucia i mitt hjärta. Eller luciaälskare ska jag kanske säga, eftersom det för mig handlar om att se och inte att vara. De senaste årens bråk kring olika firanden har gjort ont i mig, då det som var fint blev till ett av dagens alla trätoämnen. Nu gläds jag åt att Malmö stad utlyst en luciatävling som borde lägga sig som ett lager olja över alla diskussionsvågor.
Eller misstar jag mig där? Jag hoppas inte.
Mitt första luciaminne är direkt plågsamt. När jag var fyra år kom min familj tillbaka till Sverige efter några år i USA, där jag hade gått i lekskola och trivts. Det var därför självklart att jag skulle fortsätta med det när vi kom till Stockholm.
Jag hade blont hår, som dessutom var långt. Både fröken och barn var därför överens om att jag var lekskolans givna lucia. Att jag protesterade var det ingen som tog på allvar, utan det tolkades nog mest som ett blygsamt ”men inte ska väl jag...” Men jag ville verkligen inte. Jag var den ofrivilliga lucian som först skulle gå i ett tåg för barnen på dagen och sedan i ytterligare ett för föräldrarna på kvällen.
När jag kom hem dagen för firandet frågade min mamma hur det hade varit.
”Jag vet inte för jag såg inget”, svarade jag.
Alla andra de andra var sex år, för det var då barnen i den hemmafrutäta stadsdelen Vasastan började i lekskola. Jag var två år yngre och liten till växten. Luciakronan var för stor för mig och gled hela tiden ner och satte sig framför mina ögon. Vid fikat efteråt försökte jag dricka varm choklad medan jag med en hand höll upp kronan. Jag hade placerats vid änden på långbordet och var fortfarande i allas blickfång.
Men jag slapp kvällens luciatåg. Tack och lov.
Många år senare hade jag barn på dagis där det var fritt fram att välja vad man ville gå som i tåget. Det blev många lucior. Min ena dotter avvek genom att vara tärna, i en sorts sympatiyttring inför den roll som ingen ville ha. Andra dottern blev tvärtom en lucia med extra allt, då vi fick klä in kronan med glitter. Men hon vägrade att gå i tåget och tillbringade hela firandet sittande i mitt knä. Sonen blev stjärngosse med glitter, också det en självvald roll som gav revansch åt en figur som hade förlorat i popularitet.
Malmö stad har nu utannonserat årets luciatävling, där de söker en person. Könet på den sökande spelar alltså inte någon roll. De vill dessutom ha in ansökningar utan foto, eftersom inte heller utseendet har betydelse. Det de söker är en person som utifrån sina mänskliga egenskaper kan vara värdig att gå i täten för luciatåget, som bland annat besöker sjuka och gamla.
Redan under min högstadietid på 1970-talet var vi flera som envist röstade på tjejen som hade långt mörkt hår, i protest mot den gängse bilden av den blonda lucian. Under mina barns dagistid fanns det någon enstaka pojke bland alla luciorna. Så där väldigt nytt och radikalt borde det därför inte vara om nu Malmö stad får en manlig lucia.
Luciafirandet är en ljuspunkt när mörkret över vårt land är som tätast. Det är därför vi behöver det. Så låt nu oljan ligga över alla vågor.
