Men jag har snott en massa ved så jag har för åtminstone en vinter till. Och källarn är full av potatis fortfarande. Det kommer ju såklart inte att räcka med det.
Preppers är losers, sa en polare. Han menade att överlevnad ligger i samarbete, att man söker sej till andra människor i tider av kris. Sina grannar i första hand. Människan som art har varit framgångsrik just på grund av samarbete. Att vi tar hand om våra små och svaga, att små barn får utrymme att fantisera och leka i flera år, skyddade av oss vuxna. Så dom kan utveckla såna saker som empati. Och poesi. Ja ni vet, allt det där som gör oss till människor.
Men jag vet inte jag. Mina grannar frågar hur mycket stålar jag sparar på min solanläggning. Jag har ingen aning. Men det är mycket, svarar jag.
När jag går över åkern neråt bussen så tutar ibland bilar, jag vet inte vilka det är men jag vinkar ändå. Jag tror dom tycker jag är en patetisk figur som bor här utan att ha körkort.
Jag tror dom tror en massa saker om mej.
Det finns en historia som hamras in i oss sen barnsben, historien om att vi måste satsa på oss själva. Att det inte går att lita på sina medmänniskor. Det blir en självuppfyllande historia.
Elin Wägner sa ungefär såhär: Om mänskor tror att tillvaron måste vara en kamp där den starka segrar, blir den också det.
Jag minns mina tonår, när SAF körde kampanjen ”Satsa på dej själv”. Där budskapet var att livet gick ut på att klättra. På sina klasskamrater. Många tyckte då att det var äckligt sagt. Vanliga socialdemokratiska väljare rasade. Jag också, jag skrev en låt som hette ”Satsa på dej själv”, om att runka istället för att knulla. Ja, ni hajar, satsningen hamnar på en själv så att säja.
Trots det fick jag vara med i ett program om Evert Taube, 40 år senare. Satsandet på sej själv hade numera blivit ett självspelande piano, via Idol, utförsäljningar av hyresrätterna på Södermalm och ja, jag orkar fan inte räkna upp allt.
Det satsades som aldrig förr.
Taube var från en annan tid, på gott och ont. Det finns mycket att säja om Evert, hans syn på prostitution var bitvis på samma nivå som en SD-röstande Thailandssvensk, men jag måste ändå säja att jag älskar hans låtar. För så är det nämligen, ens idoler tål inte att synas i sömmarna. Evert var faktiskt rena rama gangsterrapparn ibland:
”Men uti Buenos Aries jag borde ej gått
På den illa beryktade krog
Där kreolskan stal hyran jag ut hade fått
Och där negern fördärvad jag slog”
Programmet var bra, ingen dum hycklande hyllning, med en bra balans mellananalytiska grejor om Taubes texter och känslosamma smakprov av mej och mina kamrater i natursköna miljöer. Det bästa med Taubes låtar är närvaron. Man ser horisonten, känner doften av kaprifol och hör lärkans drill. Man är här. Samtidigt är man överallt. Man är vän med världen, man förstår att vrakgodset som spolas iland i Göteborgs skärgård kanske färdats hela vägen från Karibien.
Man är både lokal och global.
Man är framför allt närvarande.
Och det har blivit både svårt och smärtsamt att vara närvarande nuförtiden. Närvaron är ganska frånvarande, när man sitter där på tricken för att fynda på mellandagsrean. Alla kollar i mobilen, jag själv till och med dold av min covidmask.
Folk vill inte längre vara där dom är, folk väntar sej inte längre nåt gott av sina medmänniskor. Folk sitter där och läser om nya våldsbrott på sina mobiler.
Taube-programmet fick en skitstorm av kränkta människor som tyckte vi slaktade Taube. Dom ville ha Taube orörd på sin piedestal. Det där har aldrig funkat. Ingenting blir kvar på piedestaler när man sätter det där. Kultur måste andas och det måste finnas ett utbyte med andra länder och kuster om den ska kunna leva.
Hitlers försök att avgränsa kulturen misslyckades. Kultur måste ha luft. Som i USA. Där blev mötet mellan en mängd olika kulturer världshistoriens mest omtyckta kultur. Vad man än själv tycker.
I längden fungerar det inte heller att få människor att funka som Homo Economicus. Den bilden saboteras hela tiden av att folk blir kära, känner medlidande. Eller solidaritet.
Till och med vänsterns version av Homo Economicus, där människan hela tiden handlar utifrån sina klassintressen, stämmer inte helt och fullt. Det finns folk i Täby som är solidariska, vägrar att utnyttja sina medmänniskor med hjälp av rut. Som vägrar att shoppingflyga till London över helgen.
Det är jag alldeles säker på.
Jag hoppas att solidariteten och empatin segrar 2022. Att satsandet upphör.
