För sömn, mot ångest, för känslostabilitet, mot depression. Olika färger, olika burkar, olika styrkor. Den som hade glömt fick av någon annan. Vattenglas som fylldes, piller som svaldes.

Om man vill vara odramatisk och välvillig skulle man bara kunna beskriva det som en typisk bild av vår samtid där unga människor får hjälp att styra upp sina smärtande psyken med modern medicin. Det är väl bra, eller?

Men det är något som skaver med den bilden, något som jag inte kan sluta att tänka på; att det här faktiskt är livet för många av oss.  Att vi måste ta tabletter för att orka leva. Hur fan blev det så?

Idag äter var tionde svensk psykofarmaka, fler kvinnor än män. Nästan 1,2 miljoner svenskar tar antidepressiv medicin, och de senaste tio åren har antalet svenska barn upp till 17 år som tar antidepressiv medicin ökat med 190 procent, enligt Socialstyrelsen. Det är medikalisering på en nivå som vi aldrig tidigare sett i svensk, modern historia.

Dessutom finns det mycket starka ekonomiska incitament bakom den massiva utskrivningen av psykofarmaka (medicin är tusen gånger billigare än terapi) och läkemedelsbranschen gör varje år extrema vinster på att vi är så många i världen som tar deras piller. Som känner att vi måste ta dem.

Förstå mig rätt. Det här är inte en text mot psykofarmaka.

Självklart finns det dem med diagnoser, som till exempel cykloid psykos, schizofreni, svår depression eller bipolär sjukdom, och de behöver givetvis professionell psykiatrisk behandling där medicinering ofta är nödvändigt för att kunna leva ett någorlunda okej liv. Men vi andra då, som inte har några diagnoser men som ändå knaprar SSRI och sömntabletter som om det inte fanns någon morgondag?

Jag tänker på en artikel med rubriken ”Går det att vara frisk i ett sjukt samhälle?”, som jag skrev för ETC nyhetsmagasin för något år sedan. Den rubriken sammanfattar på sätt och vis hela kärnproblematiken, och skiftar fokus från det individuella till det strukturella. För om samhället är så sjukt (nyliberalt och senkapitalistiskt), med så små marginaler och lite förståelse för människors grundläggande behov, med en så nedmonterad välfärd där det inte finns utrymme för att vara varken sjuk, svag eller i en kris utan att det får svåra ekonomiska konsekvenser, så är det inte konstigt att vi mår så dåligt att vi känner oss tvingade att medicinera för att stå ut. 

Därför kan ett ifrågasättande av det utbredda användandet av psykofarmaka aldrig komma utan en skarp kritik mot det samhälle som vuxit fram de senaste 15 åren.

När jag hade en allvarlig psykisk kris som 19-åring, med bland annat svår ångest och ätstörningar, blev jag sjukskriven utan problem och fick sedan gå gratis i psykodynamisk terapi två gånger i veckan i 1,5 års tid på det underbara Psykoterapi-institutet på Björngårdsgatan – som symptomatiskt nog lades ner av det borgerliga styret i Stockholm.

Nu låter det som en utopi, men då var det verklighet.

Dagens olyckliga 20-åringar får i bästa fall fem gånger KBT-terapi hos någon nyexaminerad oerfaren psykolog på en vårdcentral, men troligare är att de får ett SSRI-preparat utskrivet som de sedan börjar käka och kanske fortsätter med hela livet. 

Det är inte allmänläkarna på vårdcentralernas fel, det är systemets.