Slutsatsen är att såväl Moderaterna som Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna agerar i EU för att undergräva den svenska modellen och arbetstagares trygghet. När högerpartier lierar sig med högerextrema, attackeras och försämras löntagares rättigheter. Dessa partier vill se ett EU för kapital och företag, inte för dem som arbetar i företagen.
Det här visste vi förstås redan, men frågan är hur det gått till konkret under den gångna mandatperioden. Några exempel är hur de svenska EU-parlamentarikerna agerat i fråga om utstationeringsdirektivet, vägpaketet och den sociala pelaren.
När Europaparlamentet skulle behandla ändringsförslagen i utstationeringsdirektivet var de moderata Europaparlamentarikerna Christofer Fjellner och Gunnar Hökmark emot att svenska kollektivavtal skulle gälla istället för minimilöner. Vid slutomröstningen om förändringarna i direktivet, röstade Moderaternas företrädare i Europaparlamentet nej till de förändringar som skulle ge lika lön för lika arbete.
De vann inte den striden. I stället röstade Europaparlamentet för förändringar som innebär att utstationerade arbetstagare ska kunna garanteras kollektivavtalsenliga villkor och löner.
Just nu pågår en utredning om hur detta ska implementeras i Sverige, vilket är viktigt. För enligt direktivet har det tidigare gällt att en arbetstagare enbart garanteras den minimilön som gäller i landet där hen är utstationerad. Arbetsgivaren var inte skyldig att betala någonting utöver det. Två personer, med samma erfarenhet och som utför samma arbete på samma arbetsplats i Sverige, kan under de omständigheterna alltså ha vitt skilda löner och villkor.
Samma frågeställning behandlades i det så kallade vägpaketet, som bland annat innehåller skrivningar om bättre arbetsvillkor och ökad säkerhet för utstationerade yrkeschaufförer.
Moderater och Krisdemokrater var emot detta. Och ECR-gruppen, där Sverigedemokraterna ingår, försökte till och med stoppa förslaget från att gå till omröstning. Det lyckades inte.
I april röstade parlamentet för förslaget som faktiskt innebär en seger för arbetstagare i transportsektorn, men också för de företag som har schyssta villkor för sina anställda och samtidigt vill konkurrera på den europeiska marknaden.
Ytterligare ett exempel är högerns kritik av den sociala pelaren, en principförklaring som antogs under EU-toppmötet i Göteborg 2017. Pelaren bygger på 20 principer och innehåller en rad frågor kopplade till den sociala välfärden och – inte minst – tryggheten i arbetslivet. EU kan inte tvinga medlemsländerna att införa principerna i pelaren, utan det är upp till medlemsländerna själva, eller arbetsmarknadens parter i länderna, att förverkliga dem.
Den sociala pelaren har inte i sin helhet varit uppe för votering i Europaparlamentet, men det är ändå tydligt var konfliktlinjen går.
Den svenska högern påstår att den sociala pelaren skulle ge EU mer makt och att den svenska modellen skulle vara i fara. Sverigedemokraternas EU-politiska talesperson vid tillfället skrev till och med en debattartikel under rubriken ”Den sociala pelaren är ett hot mot demokratin” på SVT Opinion.
Det är en högst märklig analys eftersom den sociala pelaren syftar till att EU ska värna de olika nationella modellerna och autonomin för parterna på arbetsmarknaden.
Rapporten tar upp en rad andra konkreta exempel – och den röda tråden är tydlig: Högerns ställningstaganden bottnar konsekvent i att den omfamnar utbredd konkurrens med låga löner, dåliga arbetsvillkor och farlig arbetsmiljö, och inte vill se några ställningstaganden som ökar människors trygghet eller makt i arbetlivet.
Låt oss nu hoppas att svenska arbetarväjare tar till sig detta och inte låter sig luras av när högerpartierna på falska grunder säger sig värna knegarnas villkor.
